”Jag var helt enkelt salig” - kateketer minns sin första kommunion

Många kateketer får det stora privilegiet att leda barn fram till den första heliga kommunionen. Vad minns de själva från sin egen första kommunion? Det gör något med oss att då och då återvända till de egna minnena av de stora händelserna kyrkans liv. Här berättar några kateketer från olika församlingar om vad de minns. Vi tackar också föräldrar som skickat in bilder på barn som nyligen tagit emot första kommunionen! Vilka minnen väcks när du ser bilderna och läser berättelserna?

Se kollaget i senaste numret av Kateketnytt, eller läs här nedan. 

Blessida Petterson, kateket i Josef arbetarens katolska kyrkan, Luleå

Jag kommer ihåg min första kommunion, det var i Filippinerna efter ett år undervisning då jag lärde mig om den katolska tron. Jag fick gå till bikten först och sedan ta emot kommunionen. Jag började att tro på Jesus, Guds son och Moder Maria! Det var samtidigt en stor gåva från den helige Ande som guidade mig hela uppväxten. 

Katarina Banda, kateket i Vår Frus katolska kyrka, Täby

Vi var en stor grupp och jag var yngst (och minst) men det spelade ingen roll, för jag kände mig stor nog för uppgiften! Den första bikten var så allvarlig, men samtidigt fick den mig att känna mig viktig - mina gärningar och känslor fick ta plats i den stora kyrkan. Och jag visste att Gud förstod, jag behövde inte övertyga honom. Under själva mässan då vi skulle ta emot den första heliga kommunionen råkade jag elda upp ögonfransarna på vänster öga mot dopljusets låga… den erfarenheten har jag delat med mig av till barnen i alla år och jag är rätt nöjd med att ingen har gjort om mitt misstag! 

Robert Azrak, kateket i Maria Magdalena församling, Hisingen

Jag var runt åtta-nio och gick på en katolsk pojkskola. Jag var förväntansfull och spänd. Det var ordning och reda, mycket protokoll kring hur vi skulle stå, gå och bete oss. Men det jag mest kommer ihåg är min inre inlevelse av att få ta emot Kristi lekamen för första gången i mitt liv. Jag var helt enkelt salig. Första kommunionen är något riktigt stort och en milstolpe i att vara ung kristen i Libanon. Den inre inlevelsen har jag kvar ända tills idag, varje gång jag går fram till kommunionen, även om människan bakom har gått genom en hel del i livet som givetvis satt sina spår.

Ulf Lindberg, S:t Lars katolska kyrka, Uppsala

Jag var 6 år och fick min första kommunion i Tyskland tillsammans med min två år äldre syster. Alla våra tyska släktingar var där och jag hade en vit skjorta och fick en klocka. Det var första gången jag fick knäfalla vid altarringen. Det var ett fasligt ståhej hos de vuxna men jag tog det med jämnmod. Typ ”Om de tycker det är så viktigt får de väl göra det”. Av undervisningen minns jag inget.

Inès-Gynette Buzirukanyo, S:t Lars katolska kyrka, Uppsala

Bild 1 (liten frimärksstor bild på vuxna Inés, U skickat 21 feb)
Jag minns inte så mycket av min första kommunion förutom hur uppspelt jag kände mig över att kunna ta emot det lilla brödet som jag så många gånger sett vuxna ta emot. Jag hade fått lära mig att när jag tagit emot brödet och vinet är Jesus mycket levande i mig och vill umgås med mig och alla andra som är omkring mig.

Milagros Sahlén, Sankt Botvids kyrka, Fittja

Min första kommunion var i oktober 1978 och jag var 8 år. Jag kommer ihåg att det var en stor fest för det lilla samhälle där vi bodde (ute på landsbygden i Argentina) där alla familjer samlades för att fira första kommunionen för de små barnen och konfirmationen för de stora. Jag förstod inte riktigt i djupet vad allt handlade om men jag visste att det var något stort och viktigt och var liksom den helige Tarcisius beredd att bära Jesus till andra, oavsett vart.