Att dela tron med andra
Vänner emellan - att dela tron i en modern tid
Skulle du kunna tänka dig att berätta för andra vad tron betyder för dig? Har du tänkt på att kanske just dina ord och erfarenheter kan öppna vägen för medmänniskor att upptäcka Kristus och kyrkan?
Alla döpta är kallade till att dela sin tro med andra, kyrkan finns till för att evangelisera. Samtidigt tror jag att många katoliker i vårt land vid en spontan fråga skulle känna sig lite tveksamma till att evangelisera. Ska vi ställa oss på torget och ropa ut? Ska vi knacka dörr så som Jehovas vittnen gör? Det känns främmande, ovanligt och närmast pinsamt. I vårt land kan det finnas en kultur av "respektera den andres tro, kultur och sanning, behåll din egen sanning för dig själv". Man vill inte vara framfusig eller påflugen. Detta i kombination med att många tänker att evangelisation och mission är prästers och systrars jobb, som vanlig katolik är man nöjd med att komma till mässan. Men det stämmer inte riktigt, för att som döpta och konfirmerade är vi alla kallade till att dela tron vidare med andra.
Jag skulle vilja bjuda in till en reflektion kring fenomenet "att ge tron vidare" och evangelisation. Om inte mina föräldrar, präster och systrar jag mött, men faktiskt framför allt medmänniskor jag mött under min livsresa aktivt talat med mig om tron, så hade jag aldrig hitta mitt hem i kyrkan. Att ge tron vidare var ju det enda Jesus, apostlarna och kristna i alla tider har ägnat sig åt. Utan denna evangelisation skulle kyrkan inte finnas idag. Det var det uppdrag Jesus gav till kyrkan, till oss alla. Tänk bara på berättelsen om Jesus och den samariska kvinnan vid Jakobs brunn. Efter mötet med Kristus går hon ut, hon som var samariska, som förlorat så mycket anseende att hon inte vågade gå ut och hämta vatten då alla andra gjorde det, hon av alla, hade blivit så stärkt i sin tro att hon delade det med alla hon såg. Det står att många kom till tro på honom genom den samariska kvinnans ord (Joh 4:42).
Att evangelisera behöver inte betyda att proklamera på ett torg. Som lekfolk är vi först och främst kallade till att vittna om vår tro genom våra liv och våra handlingar. Men när det är sagt så kan vi också dela med oss av dem vi möter i vår vardag. Dela med andra vad tron har betytt i våra liv. Det finns en större nyfikenhet än vi tror. Människor vill höra livsberättelser. Om vad som gett oss hopp, om vad som gett oss tröst, om vad som gett oss mening i livet och en etisk kompass. Om människor frågar, kan vi berätta, våga dela det som har betytt mest i vårt liv. Ibland behövs det mod också. Om man fikar med ett helt arbetslag och en dominerande kollega hävdar att kyrkan spelat ut sin roll, så är det långt ifrån säkert att alla håller med, även om den dominanta personen vill få gruppen att tro det. Då kan det räcka med en enda röst, för att verklighetsbeskrivningen ska bli en annan. En som säger: för mig har kyrkan varit positiv. Då går alla hem med en annan bild den dagen.
Faktum är ju också att vår egen tro växer, varje gång vi delar den med andra. Att tillsammans utforska trons erfarenheter leder till glädje. Här finns uppenbarligen en stor potential i vårt land. Vi skulle kunna göra mycket mer.
Vänner emellan - att dela tron i en modern tid
Därför är det så glädjande att Ulf Ekman skrivit boken Vänner emellan - att dela tron i en modern tid (Catholica förlag). För första gången finns nu en bok som presenterar tankar kring evangelisation, varför det är en del av kyrkans DNA, men också väldigt praktiskt, hur det kan gå till med hänsyn till de förutsättningar vi har i Sverige. Så här skriver Ulf Ekman i sin bok:
Med utgångspunkt i denna bok och på uppdrag av biskop Anders gör KPN nu en särskild evangelisationssatsning. Med hjälp av ett studiematerial producerat av Studieförbundet Bilda, kommer Ulf Ekman att besöka flera församlingar. Hans besök blir uppstarten på en evangelisationssatsning som vill uppmuntra till att mer aktivt våga dela sin tro med andra.
