Trons betydelse i Maria Montessoris liv och pedagogik

Maria Montessori (1870-1952), italiensk läkare, vetenskapskvinna och pedagog, har haft stor betydelse för synen på barn i hela världen. Hennes pedagogik utvecklades i arbetet bland fattiga barn och barn med funktionsnedsättningar i Roms ”Casa dei Bambini” (Barnens hus). Där utvecklade hon det som skulle komma att kallas för ”montessoripedagogik”. En grundläggande tanke i denna pedagogik är att stimulera barnens egen nyfikenhet och upptäckarglädje, medan läraren håller sig i bakgrunden.  Montessoripedagogiken är uppskattad och spridd i Sverige liksom i stora delar av världen. Men i Sverige tycks råda en okunskap om hennes katolska tänkande och utgångspunkter. Den som söker hennes namn på svenska Google kan läsa en hel del om hennes tankar och pedagogik, men den katolska människosynen och trons betydelse för hennes pedagogik lyser med sin frånvaro. Artikeln i svenska Wikipedia nämner det inte alls. Ändå är det svårt att verkligen förstå hennes tänkande utan att se denna dimension av hennes liv och lära.

”Jag tror att du är min mamma”

Maria Montessori föddes 1870 i Chiaravalle, Italien. Som femåring flyttade familjen till Rom där hennes pappa fick ett arbete inom finansdepartementet. Hon växte upp i en praktiserande katolsk familj och hade en nära relation till sin mor Renilde Stoppani, för vilken tron var av stor betydelse. Moderns bror var präst, fader Antonio Stoppani. Han var både teolog och geolog och blev känd i hela Italien för sitt engagemang med att förena kyrkans tro med den moderna naturvetenskapen. Han skrev ett flertal böcker och fick stort inflytande på den unga Maria.

Maria Montessori som ung skolflicka, sju år. 

Maria ville tidigt bli ingenjör och hon var den enda flickan när hon som 13-åring började gymnasiet med inriktning på ingenjörsstudier.

Med 16 år avslutade Maria Montessori det tekniska gymnasiet med utmärkta betyg. Nu drömde hon om att bli läkare.

Hon blev färdig med gymnasiet och tänkte egentligen fortsätta med ingenjörsstudier på universitetet då hon var med om en märklig upplevelse. På promenad längs med Roms gator fick hon syn på en fattig mor som satt på trottoarkanten med sitt barn i famnen. Det lilla barnet lekte med en röd pappersbit. Maria försjönk i en djup kontemplation vid denna åsyn och kände en oförklarlig kraft som var starkare än hon själv. I samma stund kände hon sig kallad till att bli läkare. Trots sin pappas motstånd beslutade hon sig för att börja studera medicin. Då den medicinska fakulteten vägrade att ta emot henne som kvinna vände hon sig till påven Leo XIII. Tack vare hans ingripande kunde hon bli antagen 1890. Som enda kvinna på utbildningen fick hon ofta utstå hån och fördomar från andra studenter. Hon måste invänta att alla manliga studenter satt sig innan hon själv fick beträda föreläsningssalen. Som kvinna fick hon inte genomföra obduktioner med de andra utan fick göra dem på egen hand vilket var plågsamt för henne. Slutligen blev hon en av Italiens tre första kvinnliga läkare. Det vetenskapliga förhållningssättet behöll hon under hela sitt liv, hon ville kallas  för "la dottoressa" (läkaren). Som ung läkare blev hon ensamstående mamma och tvingades lämna bort sin son Mario. Att inte ha fått uppleva sonens tidiga uppväxt var en sorg som följde henne livet ut. Hon besökte honom dock regelbundet och en dag sa Mario, som då hunnit bli 13 år: ”Jag tror att du är min mamma”. Vid det mötet tog hon honom till sig igen och han skulle bistå henne i arbetet med att sprida montessoripedagogiken under hela hennes liv. Maria hade specialiserat sig på psykiatri och hennes första arbete var på ett mentalsjukhus i Rom där hon kom i kontakt med barn med olika funktionsnedsättningar.

Barnen levde i helt avskalade miljöer, utan yttre stimulans. Hon la märke till hur barnen efter måltiden lyfte upp brödsmulor från golvet, inte för att äta utan för att leka med dem. Hon förstod då att de hade ett djupt liggande behov av lek och stimulans. Genom en noggrann observation av hur barnen reagerade på möjligheten till lek och eget arbete upptäckte hon hur mycket de kunde utvecklas känslomässigt och intellektuellt. Hon utarbetade särskilda pedagogiska metoder och material som snabbt gav goda resultat.

Montessoris revolutionerande tankar om barnet sprids över hela världen

Hennes pedagogik visade sig lika framgångsrik då hon fick pröva den på normalbegåvade men socialt missgynnade barn från Roms slumkvarter, San Lorenzo. Hennes insatser gav barnen en helt ny möjlighet i livet, här fanns en viktig samhällelig dimension av hennes pedagogik. Hennes första Casa dei Bambini öppnades 1907 och väckte snabbt uppmärksamhet för dess stora framgång. Hon dokumenterade sina erfarenheter, publicerade dem i vetenskapliga tidskrifter och höll föredrag som väckte intresse både i skolvärlden och inom läkarvetenskapen. Redan året efter hade fyra Casa dei Bambini öppnats i Rom under hennes regi och Montessori började nu också ge kurser för att utbilda vuxna i sin speciella metod.

Casa dei Bambini - barnens hus i Lorenzo, en fattigare stadsdel i Rom.

1910 publicerade hon sin första bok som fanns översatt till 20 språk redan 1912. Skolor som använde sig av hennes pedagogik öppnades i många europeiska länder, i Asien och framförallt i USA. 1913 fanns över 100 Montessoriskolor i USA. Samma år reste Montessori med sin son Mario på föreläsningsturné till USA för att där sprida sina revolutionerande tankar. Hon fick stort genomslag i USA också genom att publiken fick se filmer av barn i skolarbete. Även president Thomas Wilson bad om ett möte med henne. Hennes syn på barn stod i stark kontrast till den förhärskande synen som präglades av begrepp som straff, kontroll, disciplin och envägskommunikation.

Över 100 montessoriskolor och förskolor startade upp i USA på 1910-talet. Bilden är tagen under Montessoris besök i USA 1912.

När Mussolini kom till makten i Italien gjorde han en överenskommelse med Montessori om att staten skulle stödja hennes skolor och även finansiera högskoleutbildningar för lärare i hennes pedagogik. Men när Mussolini 1931 krävde att alla Montessorilärare skulle avlägga en trohetsed till diktatorn och utbilda pojkarna till soldater vägrade Montessori acceptera detta. Mussolini stängde alla hennes skolor och landsförvisade henne från Italien. Efter några år i Spanien etablerade hon sig i Nederländerna där hon skulle förbli under återstoden av sitt liv. 1939 var det tänkt att hon skulle göra en kortare resa till Indien där hennes pedagogik väckt stort intresse. Medan hon var där började andra världskriget och tillsammans med sonen tvingades hon stanna där till krigsslutet. I dialog med Gandhi tillämpade hon sin pedagogik så att den skulle passa för barn ur de lägsta kasterna i Indien. Hennes återstående år fortsatte hon resa och grunda Montessorisällskap och skolor i många länder. Hennes böcker och skrifter fortsatte att spridas världen över.

Montessoris syn på barnet

Montessori engagerade sig tidigt för kvinnors rättigheter men engagemanget för barn var något hon brann för livet ut. Hon var kritisk till att FNs mänskliga rättigheter inte skrivits för barn. Hon var pådrivande i skapandet av UNESCO, FNs utbildningsorgan. Efter att ha genomlevt två världskrig var hon engagerad i fredsarbete och konstaterade att arbetet för en varaktig fred och en rättvisare värld måste ta sin början med barnen. Under hennes år i Indien utvecklade hon sin pedagogik i syfte att främja freden på jorden, vilket hon beskrev som en ”kosmisk pedagogik”. Tre gånger nominerades Montessori till Nobels fredspris.

  ”Jag uppfann inte någon pedagogik. Jag gav bara några barn en chans att leva.” Maria Montessori

Återkommande beskrev Montessori barnets inneboende drivkraft efter att lära sig mer. Hon var långt före sin tid med att åberopa vikten av att barnet måste respekteras och ges frihet att utvecklas i sin egen takt. Montessori förordade devisen ”från det konkreta till det abstrakta”. Barnens sinnen skulle tas i bruk vid all inlärning, något som även gällde inlärning i frågor om tron. Att använda sinnena, den taktila upplevelsen (att låta barnen röra vid föremål, uppleva hårdhet, tryck, olika ytegenskaper och former) var den lärmetoden hon ansåg bäst lämpad. Hon konstaterade att möjligheten att använda sig av händerna och andra sinnen bidrog till barnens koncentration, lugn och lusten i skolarbetet. Hon ville hjälpa barnen att lita på sin egen inre förmåga att lära sig och utvecklas och finna lugnet i en inre disciplin. Hennes syn på barnet bygger på en människosyn som även formulerats av Thomas av Aquino. Det är en helhetssyn på människan som förenar kropp och själ och där sinnesintryck och erfarenheter spelar en avgörande roll för våra tankar. Det var viktigt att skapa en så god miljö runt barnet som möjligt, för att varje barn ska kunna utvecklas till sin fulla kapacitet. Montessori återkom till vikten av att respektera barnets frihet att själv välja. Med rätt pedagogik skulle hela barnet kunna utvecklas, både kropp, själ och ande.

En äldre Montessori gör ett besök på Casa dei Bambini i Rom med sin son Mario.

”Gud har skapat barnet mer underbart än man tror”

Montessori ansåg att religion, kultur och språk är fundamentala element i varje människa. Om något av dessa inte får utrymme att utvecklas, saknas något grundläggande i våra liv. Hon definierade människans religiösa dimension som färdigheten att se bortom det rent materiella runt oss, att ställa sig frågan om tillvarons mening och dess värde, att eftersträva rättvisa och längtan efter tillit, samt att i allt detta vara öppen för det transcendenta. I boken Barnet i kyrkan skriver Montessori om barnets naturliga, inneboende religiositet.

Montessori utgick från att Gud har en på förhand bestämd plan med varje människa. Hon talar om ”Gud i barnet”. Barnets inre är en plats för Guds uppenbarelse, ett tecken på Guds närvaro. Därmed ska vuxna vara ödmjuka inför det faktum att barnets speciella andlighet också kan hjälpa den vuxnes tro. I barnets utvecklingsstadier uppenbaras Guds vishet. Barnet följer en naturlig, från Gud given utvecklingsplan som låter det växa och utvecklas både moraliskt och religiöst. Slutligen kan barnet/den vuxne uppnå en moralisk mognad där det blivit redo att ta ett universellt ansvar för vår värld. Människans egen förmåga har gränser konstaterar hon: ”Gör allt som är möjligt för er, men sedan kan ni bara invänta Guds nåd. Det är denna nåd som är i centrum för vår skola.”

Montessori vände sig emot att barnet skulle möta en sekulariserad syn på omvärlden, av respekt för dess frihet att välja själv. Hon menade att den som inte tror på Gud kommer upphöja andra ideal som tvingas på barnet. Att verkligen respektera barnet fullt ut är att visa respekt för Guds närvaro i varje barn.

Gud själv har visat oss vägen genom att komma till jorden som ett barn. Att förakta ett barn därför att det endast är en liten människa är att förakta Kristus. Montessori begrundar detta bibliskt med hänvisning till Jesus förhållningssätt till barnen. Den vuxne måste upptäcka den gudomliga närvaron hos barnet, visa det sin kärlek och tjäna det.

”Det är barnen som visar vägen, och jag följer den.” Maria Montessori

I Montessoris undervisning är det personen som står i centrum, inte läroplanen, till skillnad från många andra mer traditionella undervisningsformer. Vuxna ska inte ”härska” över barnet, utan ge det en allt större frihet, som det behöver för att kunna utvecklas så som Gud tänkt. Detta gynnar också barnets naturliga strävan efter att leva i fred med sina medmänniskor. "Hjälp mig att göra det själv", pedagogen ska hålla sig i bakgrunden. Att uppfostra ett barn är att samarbeta med Guds nåd.

Trons betydelse i Montessoris liv och lära

Under hela sitt liv bekände Montessori sin tillhörighet till katolska kyrkan. Jesu ord "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig" (Mark 9.37) inspirerade henne på djupet. Hon genomförde ignatianska andliga övningar och fördjupade sig i teologi. Återkommande drog hon sig tillbaka till kloster, ”den atmosfär som råder i klostret kan lättare öppna oss för sanningen” sa hon. Hon såg sitt liv i ett kristet perspektiv och sökte Guds vägledning i vardagen. Hon hade en djup vänskap med en polsk ordensyster, syster Urszula Ledochowska. Systern bistod Montessori när hon skapade ”Il mistico dramma” 1931, ett mysteriespel om mässan och korsvägen. Hennes lojalitet till kyrkan kom också till uttryck genom att hon alltid sökte biskoplig imprimatur för hennes skrifter och böcker, även sent i livet vid omtryck av tidigare utgåvor.

Montessori ville grunda en katolsk ordensgemenskap, The Order of the Servants of the Children of Light (fritt översatt: ”Orden för dem som tjänar ljusets barn”) som skulle bidra till att sprida hennes pedagogik på ett sätt som tog tillvara på den andliga dimensionen. 1910 avgav hon tillsammans med tre kvinnor provisoriska ordenslöften i ett kapell i närvaro av en präst. Vi vet idag inte varför detta inte realiserades. Men även senare i livet återkom hon till denna vision. ”Jag hoppas att någon kommer grunda denna orden i framtiden”, skrev hon i skriften Il specchio del mondo 1950 (fritt översatt: Den katolska kyrkan som världens spegel).

Den lärdom hon dragit från de funktionsnedsatta barnen bildade grund även för hennes religionspedagogiska tankar. Från 1922 publicerade hon ett flertal skrifter om barnets utveckling inom ramen för kyrkans undervisning.

Maria Montessoris önskade att alla förskolor och skolor som bar hennes namn skulle ha denna bild av Madonna della Seggiola (Raphael, 1514 © Wikimedia Commons).

Montessori vände sig emot sin tids kateketiska praktik, ofta utformat så att man lärde ut trosformler som man sedan förväntade sig skulle göra barnet till en ”snäll” människa. Istället framhöll hon att det egentligen handlar om livet självt när vi förmedlar tron. Katekesen måste vara ett svar på människans innersta behov. Tron ska upptäckas som en källa till hopp, styrka och glädje.

I samarbete med en abbot från Montserrat utvecklade hon ett så kallat atrium (så hade det rum kallats där fornkyrkans odöpta uppehöll sig innan de fick delta fullt ut i kyrkorummet under mässan), ett rum i anslutning till kyrkorummet, där barnen själva fick ”leka” mässan och leka evangeliernas berättelser. Hennes atrium för barnen byggdes intill en trädgård, med möjlighet för barnen att så och skörda, lära sig ta ansvar för Guds skapelse. Barnets utveckling och fördjupning i tron i detta atrium liknar hon vid en religiös omvändelse.

Påvar stödjer Montessoris pedagogik

På bilden syns påvarna Pius X, Benedikt den XV, Pius XII, Johannes den XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus II.

Den katolska grunden i Montessoris pedagogik är uppenbar och flera påvar har visat stort intresse för hennes arbete. 1910 hade påven Pius X (1903-1914) i sin encyklika Quam Singulari beslutat att låta barn ta emot första kommunion redan vid sju års ålder. Samma år mötte han Montessori och uppmuntrade henne till att utveckla en pedagogik som skulle öppna barnen för att bättre förstå mässans mysterium. Montessori hörsammade detta och utvecklade ett speciellt atrium för barn (se nedan).

Benedikt XV (1914-1922) införskaffade alla hennes publikationer till Vatikanens bibliotek och hade en flera timmars audiens med Montessori 1918. Här fick hon i uppdrag att utarbeta en universell läroplan för alla katolska skolor världen över. Han dog dock innan denna plan kunde implementeras.

Hon erhöll flera privata audienser med uppmuntran från påvarna Pius XII (1939-58) och Johannes XXIII (1958-1963). Johannes XXIII konstaterade: ”Med hennes ömsinta kärlek för barnet och hennes vishet vet hon hur man kan upptäcka barnets färdigheter och lyfta dem mot ljuset”. 1970 uttryckte påven Paulus VI att Montessoris religionspedagogik måste ses som en del av hennes allmänna pedagogik. Den är som kronan på verket.

Johannes Paulus II: "Den vackraste predikan jag någonsin blivit vittne till"

I början av sitt pontifikat besökte Johannes Paulus II en Montessoriskola i Rom och observerade barnen i 30 minuter. Efter att ha sett med vilken harmoni, glädje och koncentration barnen ägnade sig åt sitt skolarbete konstaterade han: ”Detta är den vackraste predikan jag någonsin blivit vittne till.”

Ny orden grundades för att sprida Maria Montessoris pedagogik

Hösten 2020 grundades en benediktinsk ordensgemenskap med namnet The Order of the Servants of the Children of Light, precis som Montessori hade önskat, i Nord-Dakota, USA. Syster Chiara Thérèse Jacobson, AFL (som för övrigt har svenska rötter) är den första systern som avlagt sina löften i denna helt nya orden. Hon är utbildad montessoripedagog med studier i både Rom och USA och har länge arbetat på den katolska montessoriskolan i Mandan. Läs mer här!

- Den helige Ande har inspirerat oss till att grunda denna nya orden i USA. Montessori ville alltid att även ordenssystrar skulle sprida hennes arbete! Vi är en kontemplativ orden som verkar för att sprida Montessoris pedagogik. Be gärna för oss och vår mission!

Montessoris pedagogik levande än idag

Enligt Montessoriförbundets hemsida finns det idag cirka 800 Montessoriförskolor eller grundskolor i Sverige. Hennes skolor fortsätter att spridas världen över.

En av alla de många montessoriförskolorna i Sverige är katolsk, det är S:ta Theresias katolska montessoriförskola i Göteborg. Den startades 1940 av Skolsystrarna. Här hålls Montessori, även hennes katolska tänkande levande.

"Hjälp inte barnet med en uppgift som det kan lära sig på egen hand”, sa Maria Montessori. Denna devis lever man upp till i S:ta Theresias katolska montessoriförskola i Göteborg.

- Att se varje barn som Guds gåva är den viktigaste lärdomen jag tagit med mig från Montessori, säger den tidigare förskolechefen Bernadetta Dalecki. 

De tre katolska grundskolorna i Sverige har tidigare arbetat utifrån den så kallade Marchtalplanen, som utvecklades för katolska skolor i södra Tyskland och som i sin tur bygger på Montessoris pedagogik. Inslag av pedagogiken såsom morgonsamlingen ”ringen” fortlever ännu idag.

Montessoris religionspedagogiska tankar har vidareutvecklats av Sofia Cavaletti (1917-2011) i det som kallas Den gode herdens katekes. Denna katekes låter barnen upptäcka evangeliernas berättelser och mässans uppbyggnad genom speciella material de själva är med och skapar. Metoden har fått spridning inom katolska kyrkan i Norge och Danmark. Moder Teresa systrar i Fisksätra har byggt om sitt vardagsrum till ett atrium och tar emot mindre barngrupper där (här finns en video som visar deras arbete). Nu har även fler Montessoripedagoger i Sverige visat ett intresse för att sprida Den gode herdens katekes i katolska församlingar. 

Liten pojke försjunken i bön framför ett minialtare, ett atrium uppbyggt enligt Maria Montessoris och Sofia Cavalettis katekes. 

Anglikanen Jerome W. Berrymen har utvecklat en pedagogik som är inspirerad både av Montessoris och Cavalettis metoder men ändå har sin egen karaktär, Godly Play. Godly Play har fått spridning i både katolska och lutherska kyrkor världen över och används inom Svenska kyrkan idag.

Montessoris atrium har även inspirerat uppkomsten av så kallade lekkyrkor inom Svenska kyrkan. Dessa har utformats så att de ligger i anslutning till kyrkorummet och ger barnen redskap för att själva leka mässa och bibliska berättelser, helt enligt Montessoris tankar.

I Svenska kyrkan finns många ”lekkyrkor”, en anpassning av Maria Montessoris tankar om atrium. Denna lekkyrka finns i Strängnäs Domkyrka. Foto: Catharina Carlsson.

Montessoris bön för alla som undervisar barn

Utifrån hennes tankar om alla barns naturliga religiositet skrev Montessori en bön som hon önskade att alla som undervisar barn skulle be, oavsett religiös bakgrund:

Herre, du som kallade barnen till dig, hjälp oss upptäcka barnens hemlighet, så att vi kan lära känna dem, älska dem och tjäna dem, i överensstämmelse med visheten i din rättrådighet. Låt oss i allt detta följa Guds vilja, han som skapade varje barn.

Enligt en undersökning av Sveriges kristna råd har varannan ungdom idag upplevt sig kränkt för sin tro. I ett samhälle där ateismen har blivit norm minskar toleransen för barn som har en religiös förankring. Studien visar att både skolkamrater och lärare utsätter barnen för diskriminering på grund av deras tro. Detta är i rak motsättning till Maria Montessoris tankar om varje barns rätt till en egen tro.

Varför känner inte fler till hennes katolska förankring?

Lärare eller förskollärare som i Sverige önskar utbilda sig till montessorilärare kan gå fortbildningar på både högskola och på Folkuniversitetet. Men många vittnar om att den katolska dimensionen av Montessoris pedagogik sällan nämns. Detta gäller även internationellt. Hur är detta egentligen möjligt?

Vi vet att Montessori var mån om att hennes pedagogik skulle kunna användas av alla, oavsett tro och kultur. Hon ville se den som katolsk i ordets ursprungliga bemärkelse, dvs allmänmänsklig. I flera av de mest spridda böckerna har hon därför tonat ner det kristna språkbruket, medan hon verkade vända sig till en i huvudsak katolsk publik i vissa av skrifterna (Barn som lever i kyrkan, Mässan förklarad för barn, Om religiös fostran). Exempelvis tar hon upp dopets och sakramentens betydelse för barnets utveckling i boken Gud och barnet. Men även i de böcker som spreds för den internationella publiken, såsom Barnasinnet (The absorbent mind, vilken är utgiven i flera upplagor i Sverige) citerar hon i det sista kapitlet Paulus ord om kärlek i Första Korinthierbrevet och fortsätter:

”Människan skapar en öken av oenighet och strider, men Gud fortsätter att sända sitt livgivande regn. Vi förstår alltså att ingenting som människan skapar, inte ens om det kallas progressivt, leder till någonting utan kärlek. Men den kärlek som är varje litet barns gåva till oss, är en ofantlig tillgång…Kärleken visar en väg till frälsning.”

Utan tvekan får Montessoris liv och verk en starkare lyskraft om man öppnar sig för trons betydelse i hennes liv.

Ulrika Erlandsson

Ett föredrag om Montessori utifrån ovanstående tankar finns på Youtube, se denna länk Inzoomat - katolsk folkbildning online

Här finns ett samtal på Montessoripodden med rubriken Andlighet, barn, religion och Montessori https://www.montessorisverige.se/montessoripodden?fbclid=IwAR0MzfvaUr9jIExZA9bm00j4ZT306IkK4Ib1gv5cQB5PajLzkRl5K_wnk7w