"Låt barnen komma till mig" - ny avhandling om barns plats i kyrkans liturgi

Den som läser evangelierna slås av hur ofta Jesus talar om barnen. På ett för sin tid mycket ovanligt sätt lyfter han fram barn som förebilder för vuxna. Flera gånger uppmanas vuxna att ”bli som barn för att komma in i Guds rike” (Matt 18:10 m.fl). Om man läser kyrkofäderna och ser på kyrkans historia har detta fokus på barnens särskilda betydelse inte givit mycket återklang. Inte heller teologer i modern tid har ägnat mycket forskning åt att studera barnens plats i kyrkan och Guds rike. Därför är det glädjande att Karin Rubenson, präst i Svenska kyrkan, nu publicerat en avhandling som belyser barns upplevelse av gudstjänsten.

Avhandlingens titel är Karnevalesk gudstjänst – Barns plats i kyrkans liturgi. Förvisso är hela sammanhanget, intervjuer med gudstjänstdeltagande barn och vuxna helt inom Svenska kyrkans ram. Men jag tycker ändå att många perspektiv lyfts fram som är intressanta även för katoliker med intresse för frågeställningen barn/gudstjänst. Rubenson går också i dialog med katolska teologer, exempelvis Karl Rahner. ”Mötet mellan barn och liturgi tycks ibland vara ett olösligt dilemma” konstaterar Rubenson, och vi kan nog alla instämma i att frågan inte sällan väcker starka känslor. Mässan så som vi känner den har ju från början utformats för vuxna (Rubenson talar om ”vuxennorm”), att få barn att känna en hemhörighet i mässan förblir en utmaning.

Vår syn på barn och barndom

Vilken syn har vi egentligen på barn? Ser vi på ”barn som personer med en särskilt nära relation till Gud”? frågar sig Rubenson. Förståelsen av vad ”barn” och ”barndom” är förändras ständigt. Sällan får barn själva komma till tals. Inom Svenska kyrkan har man i anslutning till att FN:s barnkonvention publicerades infört barnkonsekvensanalyser vid olika förändringar. I vårt stift har frågor om barns rättigheter belysts genom vårt barnskyddsombud, men här kunde göras mer.

Särskilt givande tycker jag det var att ta del av Rubensons intervjuer med barnen, om hur de upplevde gudstjänsten. Rubenson har genomgående intervjuat barn med god gudstjänstvana, som känner sig hemma i kyrkan.

Betydelsen av att involvera barnen

Flera av barnen uppgav att gudstjänsten kändes mer meningsfull när de fick delta aktivt, när de fick uppgifter. Många uppskattade att få gå med i ingångsprocessionen, att få tända ljus, att få sjunga i barnkör. Den gudstjänstfirande församlingen består av människor som interagerar med varandra och firar gudstjänst tillsammans. Barnen har en stark upplevelse av den ”liturgiska gemenskapen” och uppskattar församlingen som socialt sammanhang. Samtidigt ser barnen i intervjuerna det centrala i gudstjänsten. På frågan om vad som är det viktigaste i gudstjänsten svarar en liten flicka: ”Att man får vara del av Gud och Jesus Kristus. Att man får komma hit med sina problem och få hans välsignelse.

I intervjuerna beskriver barnen utmaningen med att inte ”förstå vad prästen säger”. Samtidigt uttrycker de uppskattning för att man kan ”bli lugn” i kyrkan, att ”få tänka fritt” och att det är lättare att ”be och uppleva Guds närvaro i kyrkan”.

När alla gör något tillsammans

Generellt sätt verkar rörelse spela stor roll för barnen. Prästens gester, men också varje annan rörelse fångas upp av barnen och alldeles särskilt intryck på barnen gör det när hela församlingen går fram för att ta emot nattvarden. Det blir en stor manifestation av gemenskap, en stark rörelse då alla samlas.

Karnevalen som en bild av det liturgiska skeendet

Precis som p Fredrik Heiding i sin bok Lek för Guds skull beskrivit mässan som en slags lek, kan gudstjänsten också beskrivas som en karneval. I karnevalen blir rollerna ombytta, de första blir de sista, de med störst makt blir maktlösa. Här finner Rubenson paralleller till gudstjänsten. Både karnevalen och gudstjänsten är en lek alla går in i, under en avgränsad och helig tid, en tid som samtidigt är en del av vårt liv. 

”Barn är så mycket nu” säger en av de vuxna som intervjuas. Barn står för hopp, förändring och potential. Ändå kan de alltför ofta mötas av att de är störningsmoment. Vad innebär barns kroppar när vi talar om kyrkan som Kristi kropp? frågar sig Rubenson. Efter min fördjupning i Maria Montessoris engagemang för barn i både kyrka och samhälle tycker jag det har varit inspirerande att läsa denna avhandling. Som kristna får vi aldrig glömma, Gud är allas vår Fader, vi är alla hans barn.

Ulrika Erlandsson