Kateketisk profil: Rauha Navarro Marttinen
Rauha, konsulent på KPN och kateket i S:t Botvid säger hejdå efter 7 år på KPN
Det finns en befrielse i att ställa sig själv i bakgrunden
Det finns människor som har många gåvor, Rauha är en sådan. Som ledare för det kateketiska arbetet på KPN tycker jag inte att jag hade kunnat ha en bättre medarbetare. Inte många har som Rauha behärskat den pedagogiska finkänsligheten, den kreativa förmågan på kateketkurser, skickligheten i materialframställning kombinerat med en stabil teologisk förankring. Inte minst Rauhas humor kommer vi sakna på kansliet! Och ändå visar det sig nu att Rauha har ytterligare gåvor, hon längtar efter att få arbeta pastoralt mer direkt, att få bistå de sjuka inom sjukhussjälavården.
- Du började för sju år sedan, vad har du uppskattat särskilt mycket under din tid på KPN?
- Kateketkurser naturligtvis! utbrister Rau Den bästa feedbacken kom från en man som sa: ”det känns som om du är en av oss”. Då visste jag att jag var på rätt spår. Jag har fått lära mig hur viktigt det är att kateketerna får kontakt med varandra. Att jag kan få ta ett steg tillbaka och låta kateketerna själva få tala. Kurserna har varit ett välkommet avbrott från att jobba vid datorn. Tänker på Bildas slogan: Ingen växer utan möten. Det har jag känt väldigt konkret i mitt liv här!
Kort innan intervjun har Rauha precis gjort ett nytt quiz för KPNs hemsida. En stor uppgift har varit alla nya serier hon skrivit till bok 6, Kyrkans historia. Rauha har också illustrerat mycket, exempelvis de uttrycksfulla ansiktena av helgon och bibliska personer på pappersrullsfigurerna och häftet Kul med Jesus, Maria och helgon. När jag frågar vilka ytterligare bästa minnen hon har från sin tid på KPN kommer även här svaret blixtsnabbt: Intervjuerna med kateketer!
- För mig är det viktigt att möta människan på riktigt, att lyssna. Det är en så fin känsla att veta att jag verkligen hörde den andre. Andra är mer spännande än jag! När jag var ung tänkte jag att jag måste vara spännande. Men det behöver jag inte! I mötet uppstår något nytt. Då känner jag att nu lever jag.
Parallellt med arbetet på KPN har Rauha också varit aktiv kateket i sin hemförsamling, S:t Botvid i Fittja utanför Stockholm. Hon konstaterar lakoniskt att det ofta är svårare att undervisa barngruppen än kateketer.
- Jag har lärt mig att olika grupper fungerar väldigt olika och samma tricks inte fungerar med alla! Det viktigaste är att gruppen finner en trygghet med varandra. Annars stänger de sig och det blir omöjligt för mig att veta vad de egentligen har tagit till sig.
Att vara kateket innebär också att man blir en levande del av församlingen, konstaterar Rauha. Det ger en djupare relation till församlingen.
- Vad var det som gjorde att du längtade till sjukhussjälavården?
- Jag ville helt enkelt inte tillbringa mina sista arbetsår vid datorn. Jag vill se människor. Det är lättare att möta Kristus i levande medmänniskor än vid datorn. Jag är inte tillräckligt helig för att klara det, skrattar Rauha.
- Riktiga möten är det bästa! Jag har tidigare varit hemvårdare. Det jag lärde där skulle jag vilja kalla för mitt livs bästa universitet. Då frågadejag: vem är du, vad behöver du? Då fick man förmånen att ställa sig själv i bakgrunden och det var så befriande. Det finns en befrielse i dessa möten.
Foto: Fidaa Hanna, text: Ulrika Erlandsson
