En annan sorts skönhet

Det är en klassisk tanke, den som gör gällande att det sköna, det goda och det sanna har samma källa. Som kristna kan vi säga att dessa tre storheter strömmar fram ur Gud själv. Skönhet kan vittna om sanning och godhet, och på samma sätt kan godheten vara vacker och sann, liksom sanningen därför är både skön och god. “I den heliga Skrift framträder Gud på ett självklart sätt som källan till allt det vackra och sköna“ (Direktorium för katekes, 106)Direktorium för katekes pekar ut skönheten som en väg till större gemenskap med Gud. Allt som är vackert kan bli oss en lärare i trons sanning och godhet. Det vackra vittnar för våra sinnen om en större skönhet, och vi får genom skönheten i tiden en försmak av den himmelska bröllopsfesten som Jesus talade om. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, sedan ska vi se ansikte mot ansikte, som Skriften säger. Gud är till sist det vackraste som finns och det är något för oss kateketer att ta vara på. Skönhetens väg är en vacker väg till skönheten själv.

Jesus Kristus framstår i Nya testamentet som den dit all skönhet koncentreras, säger Direktorium (107). Han som säger att han är Sanningen är också “Den sköne” vars handlingar är vackra och som helt och fullt är Guds ikon, Guds ansikte. Genom historien har kristna byggt vackra kyrkor, målat konst och skrivit musik som försökt tala samma sköna språk som Gud själv. Det vackra slår an. 

Samtidigt ser vi nog att skönheten hos Jesus är av ett annat slag för det mesta. Den korsfästa kärleken är inte vacker i världens ögon. Den första julnatten är inte skön att skåda med våra vanliga ögon. Ändå är både Jesu offer och själva inkarnationen det vackraste, det godaste och det mest sanna som vi känner till. Underbart är vi skapade, ännu mer underbart är vi återlösta, som kyrkan ber vid jul.

Mycket som är vackert omkring oss är dock varken sant eller gott. Från varje reklampelare, fysisk som virtuell, ler vackra människor mot oss och deras ögon och tänder lovar så mycket åt enkla, osminkade människor på väg mellan blöjbyten och dammsugningar. Där finns många fagra löften runtom oss, om förenklingar, avkoppling, framgång. Är denna skönhet också en väg till större gemenskap med vår Gud? 

Det är nog sant att skönheten kan ställas i olika herrars tjänst och att det sköna kan bli ett ihåligt skal. Så som sanningen kan bli en ekande broms om den saknar kärlekens sigill. 

Skönheten behöver få sin rätta plats och inte missbrukas. Dikten av Gustaf Fröding är välfunnen när han skriver: ”Snus är snus och strunt är strunt om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”.

Semla Lagerlöf beskriver skönheten, Herrens härlighet, i den första julnatten i en novell. Hon säger: ”Der är inte på ljus och lampor som det kommer an och det ligger inte vikt vid sol eller måne. Utan det som är nödvändigt är att vi äga sådana ögon, som kunna se Guds härlighet.” Att se sådant som inte syns, det som blivit fördolt och i skuggan av tidens brinnande lampor, det kan bara trons ögon. Guds vackra ödmjukhet som uppenbarar sig i smyg får vi öva oss i att lära känna.

Österns teologer talar ofta om ”det oskapade ljuset”, det ljus där Gud bor och som är ett utflöde av honom själv, vilken vi inte kan se. Det vackraste kan våra ögon inte uppfatta. Förutom ibland, som när några av apostlarna fick se Jesus skina som solen på berger Tabor. Guds människoblivande handlar om att skönhetens källa och mål, Ljus av Ljus, blir liten och konkret och tydlig. Det osynliga blir synligt. Det är fråga om ”förklaring” eller ”upplysning” i ordens rätta bemärkelse. För att lära oss vad verklig skönhet är måste vi dröja vid och betrakta skönhetens källa, Jesus, Gud som blivit människa. 

Förre påven, Beneditus XVI har skrivit en essä om närhten mellan kärlek och lidande, skönhet och smärta. Han skriver om den sköne Amor som sårar den som blir träffad med kärlekens pilar. Och stynget, såret blir en källa till kärleksfullt liv. Så är det med den verkliga skönheten, den stynger oss så att närheten mellan den ödmjuka kärleken som lider och sanningen bli tydlig för oss. 

Vår egen heliga Birgitta betraktar Kristi kors utifrån de uppenbarade orden ur Jesu mun: “Min kärlek (till dig) har blivit korsfäst.” Denna kontemplation som de kristna från varje tid och varje del av världen alltid kan förenas i ligger milsvitt ifrån det romerska klottret med Jesus som den korsfäste åsnan och Alexamenos som tillber honom. Vad du kan se i den korsfäste säger dig vad du tror på. Ser du det sköna eller ej? Ser du den vackra ödmjukheten? De två rövarna som hänger vid Jesu sida när han dör ställs inför oss som två olika synvinklar på Jesu offer. Den ene som smädar, den andre som ber. 

“Det lyser om dig”, säger lärjungen som åtföljer den helige Serafim av Sarov varpå mästaren svarar: “Den som ser andra lysa, han lyser själv.” Det är inte fråga om gnoctisim men likväl om ett ljus som osynlig lyser upp världen. “Saliga de renhjärtade, de ska se Gud”, säger Jesus. Så länge vi har grumliga hjärtan behöver vi mycket hjälp att urskilja vad vi ska fästa blicken vid. Var finner vi skönheten, sanningen och godheten? Om vi får chans att söka på rätt plats kan vi också få möjlighet att finna något. Här behövs katekens hjälpande hand, den andlige medvandrarens som själv längtar efter att få se Jesus. 

Det sköna ställs i katekesens tjänst när vi låter sanningen och godheten synas och stå för sig själva inför oss. När vi själva tystnar men låter det sant vackra få tala. Det är tudelat. Å ena sidan kan vi använda skönheten i musiken och konsten och själva skapelsen för att lysa vägen fram till källan, men vi behöver också ställa in vår kompass så att vi märker hur en osynlig, men lika sann, skönhet finns där vi kanske inte anar det. Ja, det kan behövas tystnad ibland också. Låt barnen vara kreativa och presentera framförallt kyrkans konst och musik för dem, så att de får smaka. Ibland kan den klassiska skönheten vara svår att se eller höra, om man inte har ett tränat öga eller öra. man behöver få chansen att vänja sig. Många bilder i kyrkans kost är detaljrika och brokiga, bland sådanna bilder kan man gå på upptäcksfärd. 

Det finns en osynlig skönhet som vi inbjuds att smycka. Så är det med liturgin. Runt Herrens offer och den ödmjuka hostian får vår lovsång, våra ljus, altartavlor, körer, gester, böner och melodier gruppera sig som en orkestrerad bukett av färg och form. Vi får ge det vackraste vi har för att smycka och hylla den Korsfäste och Uppståndne. Så formas ett blommande kors i centrum för vår tillbedjan. 

Så lär vi oss, tillsammans, att det som ser oansenligt eller rent groteskt ut, kan vara det vackraste vi kommer att få se, innan den morgon gryr då vi - som Skriften säger - ska få mättas av Guds åsyn i det som fäderna kallar för “det saliga skådandet”.