Låt fler bli kateketer!

I senaste numret av Kateketnytt talar Alen Josef från Södertälje, Eva McCarthy-Öst från Uppsala och Klodia Kameran Behnam fråm Eskilstuna om att att vara kateket och om hur man kan bli fler. 

Alen om att kalla fler kateketer

Alen Josef vill vara väldigt tydlig med att han själv inte är den som fått något jobb gjort, han är glad för allt som Jesus gjort och för allt vad Guds ande verkat bland kaldéerna i Sverige. 
– Utan Jesus är jag en nolla, säger han. Han är tacksam och ödmjuk, men jag hör också att han brinner av engagemang för sin församling och för ungdomarna. För tio år sedan blev Alen kallad av en präst i församlingen att bli ansvarig för den svensktalande katekesen i den kaldeiska församlingen i Södertälje. Folk tyckte olika, några tyckte att undervisningen skulle fortsätta på arabiska, men slutligen fattade man beslutet att barnen skulle få undervisning på det språk som de mötte i kulturen runt om och i skolan. Inte minst för att kunna svara på klasskamraternas frågor om tron.

- Världen är inte bara god, vi måste ge barnen och de unga Guds ord så att de är redo att möta livets alla sidor, säger Alen. Alen var vid den tiden ordförande i ungdomsgruppen och kände många av församlingens unga. Han försökte få fler unga att engagera sig i katekesen.

Det var en svår uppgift, men idag är det många som engagerar sig, gemenskapen i församlingen var avgörande, liksom Guds hjälp. 
– Vi ber de nya om att vara modiga, att ta chansen, man får inte ta allt ansvar genast, man kan börja att prova bara, vara med och testa. Var inte rädda! Lita på den helige Ande. Pröva vad Gud kallar dig till.  Alen berättar att det handlar om att sprida glädje, att visa ungdomarna på hoppet. Gemenskapen ska vara kärleksfull, säger han. Han berättar att de som provar att vara kateketer ofta upptäcker hur kul det är. Kärleken kommer inte minst från barnen som visar sina kateketer uppskattning på olika sätt. 

– Jag är inte en som ger upp. Jag fortsätter att peppa och påminna om att de ungas engagemang behövs i församlingen. 

Alen Josef har genom livet varit intresserad av att tjäna kyrkan på olika sätt. Han berättar att han älskar kyrkan som han har fått så mycket av och vill ge något tillbaka till. Det är något fantastiskt att få tjäna Gud genom att berätta om honom för andra. 

Vilka var hans förebilder i tro, undrar jag, precis som de yngre har ju också vi vuxna de som inspirerat oss. Då berättar Alen om fader Ragheed Ganni, en kaldéisk präst som blev mördad utanför sin församlingskyrka i Mosul i Irak för 15 år sedan. Han var en stor förebild i tron, och Alen fick jobba nära honom en tid. Ganni har fått hederstiteln “Guds tjänare” och Vatikanen utreder nu en eventuell helgonförklaring. Tron har betydelse, den spelar roll, på liv och död. Det framstår så tydligt i ljuset av martyrerna, att vi verkligen har anledning att ge vidare tron till våra barn. Tron på att Jesus finns hos oss både i glädjen men också i lidandet hade stor betydelse för Alen. 

Eva om gemenskapens betydelse

Eva McCarthy-Öst är kateket i S:t Lars församling i Uppsala. Hon växte upp på Irland, omgiven av den katolska kyrkans tro och liv. Inte minst i skolan där alla lärare i sin utbildning hade kateketisk kompetens så att de kunde undervisa en halvtimme varje dag i kyrkans tro, särskilt inför mottagandet av sakramenten. Hela klassen gick till bikt en gång i månaden och man firade kyrkoårets fester i både i skolan, hemma och i kyrkan. 

– Den tro jag växte upp med gav mening åt mitt liv. Att få vara kateket idag är en ära och en plikt, att försöka ge vidare av allt det goda jag fick ta emot. Jag vill visa på hoppet. Det är något stort att få säga “jag ska be för dig” till någon i en svår situation.

- När jag var rektor på kommunala skolor var det dock inte helt okomplicerat att säga de orden, man fick ögonen på sig, från somliga – men jag vill ju be för dem jag möter. På St Eriks katolska skola var vi dock enade i tron! 

Ja, Sverige är annorlunda. Att som katolik uppfostra barn i vårt land kan vara ett kors att bära. Många gånger är barnen ensamma om att vara katoliker, eller kristna. Det är så viktigt att kyrkan kan erbjuda en trygg gemenskap där det är okej att dela sin tro med andra. Som förälder har man ett behov av att dela sina bekymmer och glädjeämen med fler i samma situation. 
– Jag besökte mina föräldrar på Irland nyligen, de bor i en by där det fortfarande finns en fin katolsk gemenskap, mellan skolan och kyrkan, mellan hemmen och kyrkan. Det skulle jag vilja se mer av här hos oss. Vi kateketer behöver föräldrarnas stöd, och de behöver oss.

Eva har lång erfarenhet av att undervisa barn i tron. Vilka råd vill hon ge till den som är ny kateket? 
– Försök att börja på barnens nivå. Vilka frågor har de? Vad bryr de sig om? Vad upptar deras tankar och deras vardag? Vi behöver börja där. En kateket behöver nog försöka förstå de ungas villkor för att kunna möta dem där de befinner sig. Och så är det så viktigt att satsa på att bygga en god gemenskap. Utan gemenskapen får de kunskaper vi ger ingenting att falla tillbaka på. Kristen tro lever man tillsammans.

Klodia vill tala med de unga om deras livsfrågor

För nio månader sedan fick Klodia Kameran Behnam frågan från kyrkoherden i Eskilstuna, fader Otto Michael Schneider. Ville hon bli kateket? Hon hade velat engagera sig tidigare, men studierna till läkare hade tagit all tid. Nu kunde hon äntligen svara ja.  – Om man är nere nån dag gör mötet med konfirmandgruppen att man får så mycket energi. De gör mig gladare och jag tror jag delar den erfarenheten med fler.

Klodia blev kateket efter att den mycket älskade Syster Krystyna hade gått bort och lämnat ett stort tomrum efter sig i undervisningen. När Klodia var yngre hade hon själv katekes hos systern som tillsammans med barnen gick igenom Bibelns berättelser. Klodia minns vilken betydelse den enskilde kateketen har. Om det är en påläst person. Om man kan inspirera. Om kateketen möter ungdomarna där de själva är. Egenskaper att fundera över när man själv axlar rollen.  Konfirmanderna samlas på fredagskvällen och flera av ungdomarna gäspar eftersom de är trötta efter skolan. Gäspandet fick Klodia att fundera över att göra en utvärdering. Hon brukar fråga i slutet av träffen vad som var bra och vad som kunde gjorts annorlunda? Ungdomarna berättade att de trivdes bra i gruppen, de gillade att vara där, men kanske kunde man läsa lite mindre och samtala lite mer. Klodia ansträngde sig mycket för att hitta samtalsfrågor som knöt an till ungdomarnas eget liv. Vad säger kyrkan? Vad står det i Bibeln? Om tatueringar? Om hur man läser skapelseberättelserna? I läxa får konfirmanderna söka upp frågor de själva undrar över. 

– Jag tror man kan tala med ungdomarna om det mesta, det är de vana vid från skolan, jag passar på att ge dem det kristna perspektivet.

Viktigt att ge dem en bra grund när de är unga och att bjuda in till social gemenskap. Klodia söker på nätet och i Bibeln efter intressanta uppslag. Jag frågar henne till sist vad hon själv skulle vilja fördjupa sig i.  – Jag skulle vilja läsa Bibeln från A till Ö. Det finns en podcast med en amerikansk präst, fader Mike Schmitz, som heter “The Bible in a Year” som jag har börjat lyssna på.

TEXT: Jim Lagerlöf