Katolskt perspektiv på bildning

Magnus Stenberg på Studieförbundet Bilda och Jim Lagerlöf samtalade idag om hur katolska kyrkan förhåller sig till begreppet "bildning". Studieförbundet Bilda, där Stockholms katolska stift är medlemsorganisation, har ett projekt nu där man önskar reflektera över vad bildning kan vara i olika sammanhang utifrån olika perspektiv. 
Inför det samtalet skrev Jim ned några kommentarer utifrån Direktorium för katekes och utifrån katolsk människosyn som du kan läsa här nedan. 

Katolska perspektiv på bildning

I boken Sofies värld av Jostein Gaarder finner en ung kvinna två frågor på två lappar i sin brevlåda. “Vem är du?” och “Var kommer världen ifrån?” Någon gång i livet kanske vi får chans att fundera över de frågorna. Om vi ännu inte tänkt på dessa frågor borde vi kanske göra det. 

Ett begrepp som förekommer ofta i den svenska översättningen av Direktorium för katekes är ordet ”bildning” i den svenska översättningen. På engelska talas det om ”formation” och på tyska står det ”bildnung”. I paragraf 74 läser vi att “katekesen står i den livslånga bildningens tjänst”.

På svenska betyder ordet ”bildning” det samma som ”att bli till”. Det är fråga om att det - eller den - som bildas alltså skapas och formas till något eller någon. Formation har med att något tar form att göra. När det gäller bildning handlar det alltså om hur en person i någon mening allt mer blir till. När vi talar om formation kan det också handla om att odla egenskaper eller dygder. Det ena ligger inte långt ifrån det andra, i hög grad är vi människor ju summan av våra gåvor och betingelser. 

I Bibeln finns både skapande och formande med som akter där Gud handlar med människan. Gud skapar ur intet det han vill skapa och blir nöjd med vad han skapat, “Gud såg att det var gott” kan vi läsa upprepande gånger i Första Mosebok. Gud liknas också vid en krukmakare, hos profeten Jeremia, som med sina händer formar en kruka som han kan börja om med ifall krukan inte blir som den ska. Gud skapar och formar, vi skapas och formas. Formation och bildning kan dock inte bara vara något vi utsätts för, vi är inte endast objekt eller spelpjäser eller marjonetter. När det kommer till människans bildning är vi tvärtom aktivia deltagare. Gud har givit oss sådan frihet att vi kan vara med och bilda eller forma hur våra personligheter utvecklas - även om vi naturligtvis alltid måste förhålla oss till de givna ramar Gud skänt oss. Många av våra förutsättningar är inte föremål för våra egna val även om vi kan välja hur vi förhåller oss till det som är oss givet. 

Den grekiske filosofien Aristoteles har sagt “Människa, bli vad du är” och att vi från början av våra liv består av ett icke förhandlingsbart “råmaterial” med viss potential behöver vara utgångspunkten för vad bildning eller formation kan innebära. Den mänskliga naturens möjligheter och begränsningar utgör ett ramverk att förhålla sig till, såväl som den enskilda personens gåvor. Vi skapar inte oss själva, vi bildar och formar oss inte ensamma och vi är aldrig autonoma. Vi har inte vingar på ryggen, eller ögon i nacken. 

Synen på blidning har med synen på människan att göra. Om vi tror att människan och den enskilda personen är någon från början, som sedan kan utvecklas utifrån sin potential blir bildning och formerande alltid ett verktyg för föräldling. Det är aldrig fråga om att uppfinna eller skapa sig själv, men att upptäcka och försöka förverkliga det unika och personliga som är jaget, min egen ande, själ och kropp. 

Om vi tror att vi blir till som någon typ av tabula rasa vilket kan dukas och ordnas just som våra föräldrar eller det omgivande samhället önskar blir bildning till ett mäktigt instrument som kan åstadkomma det vi för stunden önskar av andra och bara fantasi sätter gränser. Den enskide formas som en produkt av andra människors åsikter. Den här typen av tänkande frikopplar människan från sin omgivning, sitt ursprung och sin natur. Vad är en människa om hon kan uppfostras till en orm? Är det möjligt att gå fel eller är allt relativt våra egna önskningar? Tror vi att människan från början redan är någon behöver bildningen snarare innebära en upptäktsfärd eller lyhördhet gentemot den enskilde personens gåvor. Samma gäller på det personliga planet. Skapar jag mig själv eller får jag upptäcka vem jag är och liksom ta emot mig själv som gåva?

God bildning bör ha nyfikenhet, ödmjukhet och urskiljningsförmåga som följeslagare. Dessa tre egenskaper behöver naturligvis övas för att komma till sin rätt i bildningens tjänst. Det lyssnande örat, den blick som orkar se både bakåt och innåt, händer som rör sig trevande fram för att finna fäste. Öppen för att lära sig om vad andra redan upptäckt och förstått, nyfiken på att gå vidare, att förså mera, att lyssna till fler, att söka ytterligare vägar. 

Vi tror inte att vi famlar i mörkret. Genom inkarnationen lyser ett ljus upp världen för att få oss att inse vilka vi verkligen är. Det finns en mänsklig urbild som avbildar själva Skaparens logik. Kärleken och sanningen har ett ansikte, en röst och en vilja. Att du ska finnas, att du ska leva, att du ska vara den du skapades till att bli. Medveten om tillvarons trasiga dunkelhet vill sanningens och kärlekens källa kalla dig till frihet och till tjänst i sitt rike. Jesus Kristus är den sanna människan. Han som är “född men inte skapad” har verkligen alltid funnits men låter sig ändå i tid och rum formas i sin moders liv, i familjens fördolda liv. Mötet med honom står i centrum för den kateketiska processen, står det i Direktorium för katekes (jmf paragraf 75) och därmed för bildningen utifrån ett katolskt perspektiv. 

Här är människans mystiska natur. Hon är någon från första stund, ändå formas hon och bildas av sin naturliga omgivning. Att börja gå på livets upptäcktsfärd genom sin egen och andra bråte låter sig göras genom ljuset som lyser från Jesu ansikte. Han som ser på oss med kärlek och som givit allt för oss för att vi ska finna vår sanna identitet i honom, i allt som är han. Ja, vi är ju eviga vi också. Skapade av den gudomliga viljan för att leva i evighet. Skapade till Guds likhet. I Jesus Kristus finns sanningen om oss, var och en, i hans ljus ser vi ljuset som kan ge upplysningar om vilka vi är. 

I boken om Sofies värld får vi inga svar. Efter en odyssé genom tänkandes och idéernas historia lämnas vi med våra tvivel. Finns vi ens egentligen? Jesu svar är ett annat. Han som är inbjuder oss att vara till. Han vill att vi allt mer formas efter hans bild. Den levande människan är Guds ära, säger Ireneus av Lyon, när vi lever, när vi är levande och i vårt ässe, då har blidningen burit frukt. Och det händer verkligen, då och då.