Fyra sätt att tala om sanning

ANN GARRIDOS FÖREDRAG VID KATEKETENS DAG 2025

Sanning är ett ämne som väcker många frågor för oss i USA just nu. Vad betyder ordet numera? Är sanning vad personen i rummet med mest makt säger att det är? Vem får bestämma vad som är sant eller inte? Vad är ett "faktum"? Jag tvivlar på att ni i Sverige står inför samma sanningskris som vi gör i USA nu, men jag är säker på att ni inte heller är immuna mot den typ av frågor som jag tar upp här. Vi är en del av en mycket större global filosofisk och politisk strömning som påverkar oss alla.

Som kristna påverkar frågor om sanningens natur och vem som äger sanningen, inte bara vårt liv i samhället, utan också vår tro. Sanningen har länge varit ett av de många sätt vi har för att förstå Jesus och vem han var. Vi håller Jesu ord från Johannesevangeliet 14:6: "Jag är vägen och sanningen och livet" nära hjärtat. Vad händer med vår förståelse av evangeliet och vår förståelse av Kristus, när ordet "sanning" töms på sin mening? Vad händer om ordet bara blir en tom behållare – som skrovet på en båt som inte har någon last?

När förändringens vindar blåser, när historiens hav blir turbulent, när ordet sanning töms på innehåll, finner vi oss själva våldsamt kastade omkring. Inte helt säkra på vart vi är på väg, och farligt nära att gå på grund. Vi känner oss sjösjuka när vi försöker beskriva världen just nu, även som troende människor. Vi vet att den yngre generationen känner av det ännu mer.

Jag vet inte hur jag ska lugna haven och få stopp på förändringens vindar. Det är bara Jesus som kan stilla stormen. Men vad jag däremot vill erbjuda denna morgon är lite last till fartyget. En uppsättning övertygelser kring sanning som är en del av vår bredare kristna tradition som kan lägga tyngd i vårt skrov så att vi inte kastas runt så mycket och låta oss gå framåt på ett mer stadigt sätt även i oroliga tider.

Sanning är ett paraplybegrepp som täcker en mängd olika betydelser. Det betyder inte bara olika saker för olika människor. Det betyder olika saker även för oss själva. Om du bad mig om tre olika meningar skulle jag kanske byta ut "sanning" mot tre olika ord. Det är en av de saker som gör samtal om sanningen så trassligt.

Utifrån vår kristna tradition kommer jag att visa fyra huvudsakliga sätt som vi använder ordet sanning på. Var och en av dem är viktiga och jag tror att de har något att bidra med för att stabilisera vårt skepp och lugna våra magar. Här är de fyra olika definitioner som vår tradition använder när vi talar om sanning:

1) Sanning som överensstämmelse med verkligheten, 2) sanning som överensstämmelse med det goda, 3) sanning som ärlighet och 4) sanning som trohet.

Nu vill jag säga ett par ord om vart och ett av dessa sätt med vilka vår tradition tänker på sanning och hur de kan vara en bra last för oss just nu.

Sanning som överensstämmelse med verkligheten

Det första sättet som vår katolska tradition tenderar att tänka på om sanning – det som är mest bekant för filosofer och teologer – är det som Thomas av Aquino förklarar för oss. Det är den klassiska definitionen av sanning som finns i Summa Theologica, baserad på filosofen Aristoteles tidigare tänkande, Thomas säger: "Veritas est adaequatio rei et intellectus."

Nu säger du kanske "Bra, men jag förstår inte latin." Inga problem. Ordagrant översatt betyder det "sanning är överensstämmelsen mellan intellektet och tinget". Och du tänker förmodligen fortfarande att det ännu inte är helt begripligt. Jag håller med!

Enklare uttryckt, säger Thomas av Aquino, innebär sanning att ha en mental bild i huvudet, en tanke, som stämmer överens med verkligheten: Du vill inte se saker som egentligen inte finns där. Du vill kunna se exakt de saker som finns där.

Till skillnad från vissa österländska andliga traditioner utgår den västliga kristendomen (och Thomas i synnerhet) från premissen att det finns något sådant som verkligheten. Världen är inte något som bara existerar i våra sinnen. Den existerar i sig själv – vare sig vi är medvetna om den eller inte, vare sig vi "tror på den" eller inte.

Så, klimatförändringar finns eller inte, men förekomsten av klimatförändringar förändras inte av om du håller med om det eller ej. Covid finns eller så finns inte Covid, men Covids existens beror inte på om du tror på det. Övertygelser är dock viktiga eftersom de har en inverkan på ens liv. Du kanske inte "tror på" gravitationen och om du kliver ut genom ett fönster på fjärde våningen kommer du att slå i marken med samma hastighet som personen som gör det. Så om du i ditt sinne uppfattar saker och ting på annat sätt än hur de verkligen är, stöter du på alla möjliga problem.

Det finns en känd historia – förmodligen en vandringssägen – som ändå fångar Thomas perspektiv på denna fråga väl. Det är en dialog som äger rum utanför Newfoundlands dimmiga kust mellan amerikanska och kanadensiska myndigheter, och den låter så här:

Amerikanerna: Ändra din kurs 10 grader norrut för att undvika en kollision.
Kanadensarna: Vi rekommenderar att du ändrar kursen 10 grader norrut för att undvika en kollision.
Amerikanerna: Detta är hangarfartyget USS Missouri, det näst största fartyget i USA:s Atlantflotta. Vi åtföljs av tre jagare, två kryssare och ett stort antal stödfartyg. Jag kräver att ni ändrar kurs 10 grader, annars kommer motåtgärder att vidtas för att garantera säkerheten på det här fartyget.
Kanadensarna: Jag är en fyr. Kom!

Verkligheten är som den är. Oavsett vilka vi är eller hur kraftfulla vi vill tro att vi är, riskerar vi en fruktansvärd krasch att ske om vi har fel bild av "vad som är" i våra sinnen.

I den katolska traditionen hör man därför ofta sanningen beskrivas som "objektiv". Detta betyder två saker: för det första att verkligheten är oberoende av våra tankar. Som jag just sa, den är vad den är, och att vi önskar att det vore annorlunda ändrar inte på det. Men för det andra innebär det också att sanningen alltid förblir "objektiv" – i samma mening som era mål med katekesen i början av en termin – här är vad vi strävar efter att allt mer förstå.

Men vi inser att verkligheten är delvis oöverskådlig. Som en av mina dominikanska kolleger sa till mig en gång: "Verkligheten kan liknas vid en högspänningsledning. De flesta av oss arbetar bara med 60 watts glödlampor i skallen." Även om du råkar vara bland de lyckliga och din hjärna är som en 100 watts-glödlampa, är skillnaden i det stora hela inte så stor.

Så även om vi inom den katolska traditionen tror att det finns något sådant som verkligheten, och även om vi tror att vi genom våra sinnen och vårt förnuft har utvecklats på ett sådant sätt att vi är kapabla att uppfatta den, inser vi också att det finns mer i verkligheten än vi vet eller någonsin kommer att veta. En av mina dominikanska kolleger påminner mig regelbundet om att vi inte ens i himlen kommer att känna Gud i sin helhet, utan att vi i all evighet kommer att förvärva mer och mer kunskap om Gud och att vi fortfarande aldrig kommer att behärska Guds mysterium. Det gör mig utmattad när jag tänker på det. Sanningen är objektiv och kommer alltid att förbli objektiv. Detta är den första lasten för ditt skeppsskrov som du får av mig.

Denna förståelse gör det möjligt för vår undervisning och vår förkunnelse som katoliker att förhålla oss till verkligheten med ödmjukhet, i tron att vi alltid har mer att lära oss om tillvaron. Vi har inte hela bilden. I katolska skolor eller religiösa utbildningsprogram talar vi inte (eller bör åtminstone inte) tala om att äga sanning, utan snarare om att vara “besatta av” sanning – alltid på jakt efter att lära oss mer och se till att vår hjärna ständigt försöker anpassa sig till det nya vi upptäcker.

Samtidigt utmanar denna traditionella förståelse av sanningen oss att inte backa undan från spridningen av felaktig information och säga "nåväl, du har din sanning och jag har min”. Eller "sanningen måste på något sätt finnas mittemellan, vi borde mötas där." Att krascha in i en halv fyr är inte mycket bättre än att krascha in i en hel. Om den helige Thomas hade levt i dag tror jag att han skulle säga: "Det finns inga alternativa fakta men det kommer alltid att finnas ytterligare fakta att upptäcka. Inga alternativa fakta! Denna övertygelse är en del av det vittnesbörd som världen behöver höra av katolska kateketer!

Sanningen som det goda

Det första sättet vi pratade om sanning på handlade om att ha ett sinne som är i linje med verkligheten. Det är logiskt. Detta behövs så att vi inte kraschar, men det är bara början på vad vår tradition har att erbjuda oss när det gäller frågan om sanningen.

Det första sättet att tala om sanning hjälper oss att ta itu med frågor som har att göra med tingens existens och natur. Det hjälper oss att ta reda på vad som är och vad som inte är. Ingenting i universum existerar till hälften. Antingen är man född i Uppsala, eller så är man det inte. Antingen är jorden 4,6 miljarder år gammal, eller så är den inte det. I dagligt tal finns det inget sätt att vara "bara lite gravid". När vi talar om sanning på den mest grundläggande nivån, talar vi om att se till att vi har bästa möjliga grepp om vad som allmänt skulle kallas för "fakta".

Men låt mig nu komplicera saken genom att ge dig tre påståenden som gör anspråk på att vara fakta:

”Det är sant att diskriminering på grund av sexuell läggning är fel.”
”Klimatfrågan är faktiskt den viktigaste frågan när man röstar.”
”Faktum är att skolan måste stänga eftersom den är otrygg.”

Du ser problemet, eller hur? Vi uttrycker oss som om. Är dessa påståenden verkligen fakta?

Dessa påståenden är sanningsanspråk, men det handlar inte så mycket om huruvida något existerar eller inte, utan om något är bra eller dåligt. Oavsett om någon borde eller inte borde göra det. Om att "det här" är bättre än “det där”. Även om vi betecknar dessa påståenden som fakta, är de inte fakta; De är bedömningar eller åsikter, slutsatser, övertygelser – som människor håller för sanna.

Ett av de verktyg jag använder mycket i min undervisning om kontroversiella ämnen är ett verktyg som kallas Ladder of Inference, Slutledningstrappan. Den designades av två professorer, Chris Argyris och Don Schoen, vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) som regelbundet medlar i organisationer där olika människor arbetar tillsammans varje dag. När de sedan försöker ta reda på vad de ska göra åt ett problem hamnar de alla i olika hörn, motsatta åsikter. Argyris och Schoen undrade vad det är för process som sker i hjärnan som får människor att hålla fast vid olika värderingar och bedömningar?

Steg ett: Det börjar med fakta – sensorisk information – vad jag uppfattar (Kom ihåg att vi bara har 100 watts-hjärnor!).

Steg två: Att inte bry sig om allt – bara sånt som påverkar mig.

Steg tre: Jag tolkar och resonerar kring det jag ser.

Steg fyra: Jag kommer fram till en slutsats/bedömning/värdering.

Låt mig ge ett exempel på hur det ser ut. Jag har förstått att det regnar ganska mycket i Göteborg, så låt oss föreställa oss att när vi går härifrån i slutet av dagen har det kommit en störtflod av regn. Sedan, när vi går ut, kommer solen fram och en vacker regnbåge dyker upp på himlen. Vissa av oss ser inte ens regnbågen eftersom vi kanske har på oss sandaler och går försiktet för att inte trampa i vattenpölar. Den data vi har valt att uppmärksamma är grunden eftersom det är den viktigaste datan för vårt eget välbefinnande.

Men låt oss föreställa oss att de flesta av oss ser regnbågen på himlen. Det är den fakta som vi uppmärksammar. Även om vi alla ser samma regnbåge, kommer några av oss – som är vetenskapsmännen i rummet – att tänka: "Är inte det en intressant brytning av ljus mot vattenpartiklarna i atmosfären?!" Andra av oss, kateketerna, kommer omedelbart att tänka på Noa och arken. Ni kommer att tänka: "Åh, det är ett tecken från Gud!"

Och senare idag kommer vi att möta varandra vid tröskeln till hotellet och jag (som lyckades trampa i en pöl) kommer att säga "vilken eländig, regnig dag" och du kommer att säga: "Allt är underbart! Allt ligger i händer som är större än våra egna!" Och jag kommer att bli så förbryllad. Lever vi båda på samma planet? Detta beror på att vi har arbetat oss upp på slutledningsstegen utifrån våra olika sammanhang och kommer fram till olika uppfattningar om dagen.

Notera: När jag säger att något är en åsikt/bedömning/slutsats säger jag inte att det inte är sant, utan snarare att det är sant (eller inte) på ett annat sätt. Det är en annan kategori av sanning.

Förut talade vi om sanningen längst ner på stegen – data - och att se till att den är korrekt.

Det vi talar om nu är den översta pinnen på stegen, eller de "sanningar" som jag kommer att hålla fast vid baserat på hur jag har förstått fakta. Och det är lite knepigare, för det första sättet som vi pratade om sanning (att anpassa sitt sinne till verkligheten) det kan underlättas av saker som teleskop och mikroskop och logik och fältexperiment.

Men du kan inte ta en måttstock för något som opinionsberoende. Om jag skulle säga "jag tror inte på abort" så är det inte ett uttalande om huruvida abort existerar eller ej. Det är ett ställningstagande om huruvida jag tycker att abort är bra eller inte. När vi befinner oss i ett sammanhang där vi gör ett omdöme, kan vi lägga märke till att vi inte längre kan tala om sanning som något som är i överensstämmelse med verkligheten, utan snarare i överensstämmelse med det som är gott.

Vi som tyckte att Galileo hade det tufft! I ett pluralistiskt samhälle är det svårt att få alla att komma överens om vad som verkligen leder till ett gott liv. Vem får bestämma? I slutändan, kan vi inte bara säga: "Jaha, du tycker att det här är en bra idé och jag tycker att det där är en bra idé" och lämna det där. I nyheterna i USA har ett nytt uttryck dykt upp: "toleransparadoxen". Om vi är toleranta mot alla åsikter och beteenden under solen, måste inte det i slutändan inkludera tolerans mot människor som är intoleranta? Du förstår varför detta snabbt blir komplicerat.

Men återigen, vår katolska tradition kan ge oss en viss last till vår båt. Vår tradition hävdar att alla åsikter inte är lika goda. Vissa åsikter/vissa bedömningar är verkligen bättre än andra. Det är inte så att "allt är tillåtet" när det gäller åsikter, lika lite som "vad som helst är tillåtet" när det gäller fakta. Vår tradition säger:

Du måste se till att du har bra fakta innan du kan göra en bedömning. (Till exempel vid cancer – om du väljer en behandling baserat på felaktiga fakta kommer det att vara ett mindre "sant" behandling än det skulle ha varit med bra data.)
Precis som människor har fått förnuftets gåva (även om inte alla använder det) har människan också fått samvetets gåva, som är en förmåga att skilja gott från ont som vi behöver lyssna på. Vår tradition säger att samvetet dessutom måste upplysas och formas. Det inkluderar att utforska perspektiv som är bredare än ditt eget. Du måste tänka på hur dina bedömningar påverkar andra. I den katolska socialläran förklarar kyrkan att de som påverkas mest bör ha mest att säga till om i en beslutsprocess.

Om du tar hänsyn till detta kommer du inte att bli lika omskakad av vågorna. Det kommer att ge mer stabilitet åt ditt fartyg.

Problemet är att alltför ofta, när vi är oense om sanningen i varandras bedömningar, att vi står på toppen av stegen och talar.

Om vi ska komma någonstans i de här samtalen måste vi börja utforska de lägre stegen och inte bara fråga: "Hur visar jag att jag har rätt?" utan "Varför ser vi olika på detta?" Hur kom du fram till den slutsats du har kommit fram till? Vilka erfarenheter har du haft? Vilka är de krafter som formar ditt sätt att se på världen?

Varje elev som lämnar vår trosundervisning ska kunna ha ett meningsfullt samtal med människor som har andra "sanningar" än de själva – med förmågan att ta reda på varför de ser det annorlunda. Detta är en kritisk förmåga som är nödvändig för att hålla sig upprätt i en pluralistisk värld.

Sanning som ärlighet

Om det första sättet vi talade om sanning på var att ha ett sinne i överensstämmelse med verkligheten, och det andra sättet vi talade om sanning på var att ha ett sinne i överensstämmelse med det goda, så är det tredje sättet som den katolska traditionen talar om sanning på att ha en mun som säger vad du tänker, att dina ord stämmer överens med dina tankar. Att det du säger att du tror är verkligt eller gott är samma som du i ditt huvud verkligen tänker på som verkligt eller gott.

Detta är vad vi mer exakt skulle kunna kalla sanningsenlighet.

Observera att sanningsenlig inte nödvändigtvis betyder att du är förankrad i verkligheten. Det är möjligt att du kan vara otroligt uppriktig och ärlig när du delar med dig av vad som finns i ditt huvud, men att det som finns i ditt huvud inte överensstämmer med verkligheten. Det är förstås mycket olyckligt om du uppfattar verkligheten fel och sedan drar slutsatser därav, men det betyder inte att du inte är sanningsenligt när du talar. Om du kan undvika felaktigheter vill du förstås göra det.

Det är alltså möjligt att ditt sinne och dina tankar kan vara i överensstämmelse med verkligheten, men att det som kommer ut ur din mun är något annat. Då är det en lögn, och i katolsk tradition kallar vi det för synd.

Katolska kyrkans katekes är tydlig på denna punkt och säger att lögnen är "den mest direkta kränkningen av sanningen" och "till sin natur... är att fördöma." Att ljuga är inte en fråga som vi ska vara neutrala eller toleranta mot. Detta är kyrkans lära – återigen en ganska tung last som vi har fått på vårt skepp.

Varför spelar det så stor roll? Varför ett så ovanligt starkt fördömande? Därför att kyrkan förstår att ett samhälles funktion - ja, överlevnad - är beroende av det. Vi kan inte ha ett fungerande samhälle om vi inte kan lita på att andra människor kommunicerar sanningsenligt – vi kan till exempel inte bygga en byggnad om ingenjören inte berättar vad de vet om bärande väggar. Varje bro vi korsar. Varje kontrakt vi undertecknar. Varje ingrediensetikett vi kontrollerar. Vi måste kunna lita på att någon annans ord verkligen är kopplat till vad den andra vet.

Vi skulle kunna gå in i nyanser här. Är det någonsin okej att ljuga? Om nazister knackar på dörren och undrar om jag gömmer judar, måste jag berätta sanningen för dem? Eller vad händer om min partner frågar: "Gillar du min frisyr?" Kräver sanningsenlighet att jag säger allt jag tänker, även om jag tror att det kan vara sårande för någon annan?

Dessa är bra frågor och mycket kan sägas om dem, men jag kommer inte att gå in på detta nu. Bara ge traditionens allmänna tumregel som är att innan du säger något, fråga:

Är det jag kommer att säga verklighetsbaserat?
Är jag skyldig ett svar? Är det hjälpsamt för någon att veta vad jag tänker säga
Om så är fallet, hur ska jag säga det på ett kärleksfullt sätt?

Jag behöver inte berätta alla mina tankar, men vad jag än säger så ska det vara sant, i den meningen att det inte ska vara en lögn.

Sanning som trohet

Till sist vill jag nämna ett fjärde sätt som vår tradition talar om sanning på, men som ofta förbises i vår samhällsdebatt om sanning. Detta är något som var mycket viktigt för påve Franciskus och jag tror att det också är det för påve Leo.

Vi har pratat mycket om Thomas av Aquino och några av de mer filosofiska förståelserna som vår tradition har av sanning, men det finns en ännu äldre förståelse av termen som inte finns med i Summa eller hos Aristoteles, men i Bibeln.

Det hebreiska ordet för sanning är "emet". Det förekommer 127 gånger i de hebreiska skrifterna. Det består av tre hebreiska bokstäver: aleph (den första bokstaven i det hebreiska alfabetet), mem (bokstaven i mitten av det hebreiska alfabetet) och tav (den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet). Dessa tre bokstäver har två "fötter" som de står på, eller två ställen där de rör vid den linje som de är skrivna på. Språkforskare betonar att själva konstruktionen av ordet säger något om hur våra forntida förfäder i tron tänkte om sanning: Sanningen omfattar allt från begynnelsen till mitten och slutet. Sanningen är rättfram och begriplig.

Sheker – det hebreiska ordet för lögn – består också av tre bokstäver, men alla tre kommer från slutet av alfabetet och deras ordning är rörig. Var och en av bokstäverna i sheker vidrör den linje på vilken de är skrivna endast en gång, som om de lätt skulle kunna vältas.

Medan emet är välgrundad, bestämd. Den står på två ben.

Det är den sista aspekten av emet som gör det svårt att översätta ordet på ett adekvat sätt. Ja, emet betyder ungefär samma sak som dagens genomsnittliga person i den globala västvärlden kanske förknippar med sanning: grundad i verkligheten, sund, ärlig. Men emet har nyanser bortom det vi hör. Emet är robust, pålitlig, stabil. Emet står emot tidens tand. Om du lutar dig mot emet kommer det att hålla dig uppe. På svenska hittar vi därför olika översättningar av samma rader i skrifterna. Beroende på vilken bibel du använder kan Psalm 119 säga antingen "summan av ditt ord är sanning" eller "beständighet är ditt ords främsta egenskap". I Jeremia 7 kan man läsa att i Juda land "har sanningen gått förlorad" eller "trofastheten har försvunnit". För det västerländska örat kan dessa olika varianter låta helt annorlunda, men för våra bibliska förfäder var sanning och trofasthet synonymt. Sanning är inte bara ett sätt att tänka eller tala; Det är ett sätt att vara i relation till någon annan.

Vi har rester av denna forntida betydelse av ord bevarade i vårt språk när vi talar om äktenskapet. Om du till exempel frågar mig såhär om min man: "Är Mike sann?" Då skulle jag vara ganska säker på att du inte frågade i ordets första bemärkelse om min man existerar eller inte eller om han är ett påhitt i min fantasi. Jag höra dig fråga såhär: "Är Mike någon att lita på? Är han trofast?" Denna insikt om sanningen är inbäddad i våra äktenskapslöften: "Jag lovar att vara dig trogen i goda och dåliga tider, i sjukdom och hälsa, tills döden skiljer oss åt." Observera att detta inte är samma sak som lojalitet, vilket innebär att stå vid någons sida oavsett vad den gör. Det handlar om trohet, att vilja att den andra personen alltid, alltid ska få vara sitt bästa jag.

För att ge våra elever den sista biten av last som de kommer att behöva för att segla ut i den här världen, måste vi lära dem (främst genom att visa dem detta i våra egna liv) konsten att övervinna rädslor och skillnader för att komma nära andra, konsten att ta reda på hur man förblir i tuffa relationer, Men också att utveckla sunda gränser i relationer. De, precis som vi alla, behöver veta när de ska stanna och när de ska gå, men också hur de ska vara trogna viktiga vänskapsrelationer och familjeåtaganden. Dessa relationer ger oss den största känslan av balans när livet är turbulent.

Denna punkt – som så ofta går förlorad i samhällsdebatter om sanning – gick inte påve Franciskus förbi. I sin predikan under oljevigningsmässan 2018 ger han exemplet med den barmhärtige samariern för att hjälpa oss att reflektera över denna fjärde dimension av sanning.

I liknelsen om den barmhärtige samariern finns det en man, vi kan gissa att han är jude, som är på väg från Jerusalem. Han blir överfallen och lämnas att dö vid vägkanten. Både prästen och leviten passerar honom på ”motsatta sidan” av vägen. De tar avstånd från honom. Att ta avstånd är ibland vad vi förespråkar, eller hur? Med avstånd kan man få perspektiv. Man kan se tydligare. Men samariern ser vad som händer och närmar sig, och när han kommer nära vet han vad han ska göra, utan att någonsin ha studerat frågan.

Här är vad påve Franciskus säger om detta:

“Vi måste inse ännu mer att närhet är ... nyckeln till sanningen. Kan avstånd verkligen förkortas när det gäller sanningen? Ja, det kan det. För sanningen är inte bara definitionen av situationer och saker från ett visst avstånd, genom abstrakt och logiskt resonemang. Den är mer än så. Sanningen är också att vara trofast.”

För påve Franciskus är sanningen att ”finnas nära” för människor. Och ofta är det bara genom att ”finnas nära” för människor, i stället för att analysera deras situation objektivt på avstånd, som vi bättre förstår vad som är verkligt och hur vi måste agera.

Slutsatser

Låt oss sammanfatta var vi har sagt – dessa fyra dimensioner av sanning:

Sanning som verklighet
Sanning som godhet
Sanning som ärlighet
Sanning som trohet

I slutändan tror jag att det vi kan säga att vår tro kräver av oss tre grundläggande åtaganden i denna tid:

Att vi söker sanningen (det som är verkligt och gott)
Att vi talar sanning
Att vi ska vara sanna mot varandra

Jag vill avsluta med att säga att hebreiska språkforskare är snabba med att påpeka att emet bara är en bokstav bort från met – det hebreiska ordet för död. Och vi kan undra över om detta bara är en egenhet i språket eller om det antyder en djupare insikt: Sanningens "liv" har en "helhet" i sig. Vi kan inte bara välja ett av dessa områden att engagera oss i. Vi behöver omfamna att "göra" sanningen inom alla fyra områdena. Det hjälper inte att vi ärligt dela med oss av våra åsikter om våra åsikter inte är grundade i verkligheten. Det kan vara skadligt att tala sanning om vi inte bryr oss om dem vi talar med. Saker och ting går snett om vi uppmärksammar en aspekt av verkligheten, men ignorerar andra. Vi måste mena allvar med att låta utövandet av sanningen genomsyra varje område av våra liv, för om vi tar bort ens "en bokstav" från ordet kan vi i stället hamna på vägen mot undergång och död.

Samtidigt behöver varken vi eller våra elever känna att vi måste vara fullkomliga på en och samma gång i sanningens rike. Det handlar om att bara börja någonstans. Börja med att vara trogen i en relation som är svår att vara trogen i just nu. Eller börja med att säga ifrån ärligt. Eller börja med att söka mer information om något du inte riktigt förstått tidigare. Börja var som helst och långsamt, ett sätt att leva sanning kommer att kalla dig till ett annat och ännu ett annat och ett tredje, vilket gör vägen framåt mer och mer stabil, och då kan vi klara vågorna utan rädsla.

Läs mer om dessa tankar om sanning på hemsidan Reclaiming Truth

Skriv ut sidan: