Undervisa om sanning i en tid av tvivel och oenighet

Ann Garrido kommer att vara särskild inbjuden gäst under Kateketens dag, den 20 september i Göteborg. Hon brinner för sanningen, och alldeles särskilt om hur vi kateketer kan tala om sanning i våra grupper med barn, ungdomar och vuxna. Hon har skrivit boken Let’s Talk about Truth och i denna artikel sammanfattar hon några av de tankar som kommer till uttryck där.

Fyra aspekter av sanning som grundar vår förståelse

Det är svårt att veta var man ska börja när man talar om sanning, eller hur? Beroende på vem du frågar är ämnet antingen för kontroversiellt eller för gammalmodigt, oförbätterligt politiskt eller helt passé. Men sanningen är ett viktigt begrepp inom den katolska traditionen, och vår effektivitet som kateketer äventyras om vi inte vet hur vi ska prata om det och bli mer säkra på vad det innebär.

Som kateketer tänker vi ofta på vår verksamhet som att förmedla djupt hållna sanningar. Men om vi frågar oss hur man bäst gör detta stöter vi på en mer grundläggande fråga: ”Vad menar vi egentligen med sanning?” Den katolska traditionen talar om denna fråga från fyra olika vinklar, var och en bjuder på något annorlunda i vårt arbete som kateketer.

1. Sanning utrustar oss att se världen som den faktiskt är

Den klassiska definitionen av sanning som Aristoteles och senare Thomas av Aquino framhöll beskriver sanning som att ha ett sinne som är i linje med, i överensstämmelse med verkligheten. Världen existerar, och vår uppgift som människor är att förstå den så klart som möjligt. Lyckligtvis, som Aquino noterar, har vi fått av Gud det vi behöver för att göra detta: Vi kan uppleva verkligheten genom våra sinnen och använda förnuftet för att konstruera en allt mer exakt bild av världen.

Givetvis är verkligheten omfattande. Som en av mina kollegor brukar säga, ”Verkligheten är som en miljard volt elektricitet, och de flesta av oss har bara 60-watts glödlampor i våra huvuden.” Det kommer alltid att finnas mer att veta om verkligheten än vad vi känner till. Men vi kan sätta målet att förstå verkligheten som ett objekt och vara öppna för att ändra våra uppfattningar när vi upptäcker något som går utöver det vi först antog. Vetenskaperna, när de utförs troget, hjälper oss på den resan.

I vårt arbete som kateketer vill vi betona att det finns en sådan sak som verkligheten och att det är i vårt bästa intresse som människor att vara i linje med den för vår överlevnad och vårt välmående. Till exempel, en person kanske inte ”tror” på gravitationen, men om han eller hon hoppar från ett dykbräde ner i en pool, kommer de att falla i vattnet lika snabbt som en person som tror på gravitationen.

Vi vill odla lusten att förstå världen bättre och vara öppna för vetenskapens upptäckter för att kunna leva våra liv på ett gott sätt. Vi vill vara försiktiga med att inte ställa förnuftet mot tron som om det ena kunde skada det andra; Gud som skapade universum och satte upp lagarna som styr det är samma Gud som vi tillber. Gud, liksom sanningen, är en.

2. Sanning vägleder oss i att forma omdömen

Att leva väl kräver dock mer än en samling av exakta fakta. Det kräver att kunna använda dessa fakta för att bygga ett gott liv — eller, som Johannes evangelium uttrycker det, att njuta av ”liv i överflöd” (Joh 10:10). Vi behöver kunna tolka fakta och urskilja bland dem för att forma åsikter eller omdömen om hur man bäst förstår händelserna runt oss och hur man svarar på dem.

I det moderna samhället hör vi ofta, ”Alla har rätt till sin egen åsikt.” Den katolska traditionen säger något lite annorlunda: Alla är skyldiga att följa sitt eget samvete. Alla måste göra det de anser vara bäst i varje given situation. Men samvetet är inte ofelbart. Det behöver formas av korrekt kunskap om verkligheten, medvetenhet om effekterna av våra handlingar på andra och kyrkans visdom som samlats över lång tid. Alla åsikter är inte lika. Vissa är ”sannare” än andra.

När vi som kateketer undervisar behöver vi kunna förklara inte bara vad kyrkan lär, utan varför kyrkan lär det. Vi måste kunna diskutera frågor som: Hur vet vi att en åsikt är bättre än en annan? Vad gör ett val ”sannare” än ett annat? Och vi behöver också prata om vad vi som kristna kan göra när andra inte kommer fram till samma omdömen som vi. När människor av god vilja inte håller med om det bästa sättet att förstå eller svara på en situation, hur ska vi hantera det? God färdigheter för dialog är väsentliga för att leva ett sanningsenligt liv i dagens värld.

3. Sanning formar hur vi kommunicerar med varandra.

Det är möjligt att ha ett sinne som är i linje med verkligheten, men det är en annan sak att det vi säger är i överenstämmelse med det vi vet är sant. Att vara genomsyrad av sanning kräver inte bara att vi ser världen exakt, utan också att vi kommunicerar det vi vet ärligt.

Thomas av Aquino hänvisade till denna praxis som dygden av sanningsenlighet eller veracitet. Det är en viktig dygd eftersom hela samhället är beroende av den. Vi kan inte fungera som en gemenskap om vi inte kan lita på sanningshalten i vad vi säger till varandra. De sjuka kommer inte att bli botade om läkemedlen som ges inte innehåller de ingredienser som anges. Byggnader kommer att falla om arkitekten ritar upp ritningar som hon vet är strukturellt osäkra. Inte undra på att Skriften talar om lögnen som en så ovanligt allvarlig synd: ”Lögnaktiga läppar är en styggelse för Herren” (Ords 12:22). Katolska kyrkans katekes är lika rak på sak: ”Lögnen är den mest direkta förolämpningen mot sanningen. … Genom att skada människans relation till sanningen och till sin nästa, förolämpar en lögn den grundläggande relationen mellan människan och hennes ord till Herren” (KKK, 2483).

Som kateketer tjänar vi nu en generation ungdomar som — redan ifrågasättande om det är möjligt att säga vad som är verkligt — har utsatts för ledare på höga nivåer både inom regeringen och kyrkan som offentligt uttalar saker som är kända för att inte vara verkliga och till synes lider lite konsekvenser. Om vi vill att nästa generation ska kunna ta emot några av de urgamla sanningar vi vill förmedla till dem, måste vi vara fast beslutna att återuppbygga tillförlitligheten i orden — tala öppet om lögnernas ondska och deras effekt på en gemenskaps förmåga att tro även på saker som är sanna. Vi måste vara aktsamma med våra egna ord genom att bara säga saker som vi själva håller för sanna.

4. Sanning möjliggör att vi kan bygga och förbli engagerade i relationer.

Alla de sätt vi hittills har talat om sanning kommer dock att vara otillräckliga om vi inte talar om den mest antika förståelsen av begreppet — som föregår både Aristoteles och Aquino och istället är rotad i våra förfäders tro. På hebreiska är det ord som oftast översätts till sanning emet. Genom hela de hebreiska skrifterna är Gud emet. Toran är emet. Och säkert, när våra förfäder i tron talade på detta sätt, menade de mycket samma sak som vi gör: Gud/Toran är verklig, är sund bedömning, är pålitlig. Men nyanserna går djupare: Gud/Toran är ståndaktig, är trofast. Du kan lita på Gud/Toran som du kan lita på en make/maka, på någon som är sann. Mer än en gång har påve Franciskus kommenterat denna fjärde dimension av vad sanning betyder. I sin homilia vid krismamässan 2018 betonade han, ”Vi måste inse ännu mer att närhet är … nyckeln till sanning.” Som den barmhärtige samariten noterade han, när vi kommer närmare människor, kommer vi att känna deras verklighet bättre, och vi kommer att veta vad vi ska göra åt den.

Många av de ungdomar vi tjänar har inte vuxit upp i situationer där de har sett och dragit nytta av starka, trogna relationer de kunde lita på. De lever i en värld som inte bara ifrågasätter sanningen utan undrar om det är möjligt att vara sann. I vårt arbete som kateketer vill vi lyfta fram berättelser om både gudomlig och mänsklig trofasthet.

I våra grupper kan vi bjuda in gifta par, medlemmar i religiösa samfund och långvariga vänner för att tala om hur det är att leva i engagerade relationer och hur deras relationer får dem att se och vara i världen på ett annorlunda sätt. Och även om vi inte kan skapa långvariga relationer med var och en av de ungdomar vi undervisar, vill vi verkligen vittna i vårt eget liv om att relationer är viktiga för oss.

Sammanfattningsvis

Att undervisa om sanningen - i ordets fulla bemärkelse - är en utmaning, men det är kanske det viktigaste vi någonsin kommer att göra som kateketer. Genom att göra det förbereder vi nämligen nästa generation inte bara för vad vi som katoliker tror på, utan ger dem också ett ramverk inom vilket de kan tro och leva det de lär sig. Vi kan inte undvika att tala om sanningen. Allt annat vi försöker göra som kateketer är beroende av det.

Ann Garrido

Publicerat i tidskriften ”Catechist”, 8/2024

Översättning: Ulrika Erlandsson