Bygger du också med lego?

”Bygger du också med lego?” kan barnen fråga Susanne Hermes, när hon lägger fram sin legobibel. De känner igen sig själva och blir direkt intresserade. Susannes legobibel kan öppnas som en riktig bok men den har inom sig hyllor för skrifter i Gamla- och Nya testamentet. Susanne tar hand om trosundervisningen i gruppen som samlar barn från årskurser 4 och 5. Det är många barn som är inskrivna i hennes grupp men alla de 32 kommer inte till undervisningen varje gång. Det är trångt i undervisningssalen och det gör det svårt att röra på sig. Det är också svårt att pyssla med så många barn. Därför har Susanne fokuserat på att fånga barnens intresse genom att konkretisera saker. Där kommer legobyggen, andra föremål, bilder och annat till hjälp. ”Att bara prata räcker inte. Det är viktigt att barnen får använda alla sinnen.” Susanne använder KPNs böcker och utifrån dem förbereder extra material. Som en kreativ person som Susanne är tycker hon att det är roligt att hitta på nya lösningar. Sakerna kan dessutom återanvändas.  

Det är viktigt för Susanne att barnen får lära sig att kyrkan är en och samtidigt världsvid. ”Vilka språk pratar du hemma och vilka språk förstår du?” kan hon fråga barnen. När hon förra gången ställde frågan kom det fram 11 olika språk. ”Vi alla är byggstenar i kyrkan. Vi alla går den gemensamma vägen med Jesus!” Ordet ”väg” upprepas flera gånger under vårt samtal. Temat tas upp också många gånger i trosundervisningen. ”Jesus är vägen, kyrkan är Guds folk på vandring…” För Susanne är Jesus en vägkamrat. ”Det är ofta först efteråt när jag ser att han alltid varit med mig även om jag inte kände det .”

Susanne är född och uppvuxen i Tyskland. Där ingick religionspedagogik i hennes studier då hon förberedde sig för arbetet på en katolsk förskola. Men redan tidigare hade frågan ”vad vill jag med min kyrka?” dykt upp. Årliga påskreträtter blev en vägvisande erfarenhet. Susanne hade fått en kontakt med en nunna som bjöd in henne i en ungdomsgrupp som brukade stanna flera dagar i systrarnas kloster under påskveckan. Där övade och gestaltade ungdomarna påskveckans händelser. Susanne fick uppgiften att spela harpa. Dramatiseringarna gjorde gudstjänsterna högst levande. Dessa erfarenheter bär Susanne med sig och de gör att hon saknar liknade arbetsformer i Sverige. I ungdomsgruppen träffade hon också sin blivande man, Jörg, som fungerar som bollplank när hon har behov att ventilera sina tankar när hon planerar trosundervisningen. 

Med hjälp av i Tyskland stora helgon Martin av Tours, Barbara och Nikolaus lyser Susanne upp månaderna november och december och i undervisningen. ”Barbara finns också här i Sverige… hon finns i tunneln för Citybanan…” Om firandet av dessa helgon får vi berätta om någon annan gång.