Biskopssynoden som lyfter ungdomsfrågor

Att vandra med varandra i en synodal kyrka

Ungdomsfrågor är just nu centrala frågor för katolska kyrkan, inte bara med anledning av den världsvida övergreppskultur som sedan i somras blivit smärtsamt uppenbar, utan också med tanke på Världsungdomsdagen som i januari firades i Panama som en global trosmanifestation för unga och inte minst höstens biskopssynod som hade temat ”Unga, tron och att urskilja kallelser”.

Hur kan denna synods reflektion vara relevant för oss i Stockholms katolska stift, och vad säger den om kateketens roll för ungasom vill växa i tron och upptäcka sina kallelser? Biskopssynodens slutdokument, som sammanfattar var generalförsamlingens samtal landade under synoden i Rom 3–28 oktober 2018, är en text på omkring 55 sidor som riktar sig till alla stift för att vägleda utvecklingen av det lokala ungdomspastorala arbetet. Dokumentets struktur har hämtat inspiration från Lukasevangeliets berättelse om Emmausvandrarna, där den uppståndne Kristus slår följe med bedrövade lärjungar på väg bort från Jerusalem för att lyssna på dem (del I), förkunna och förklara evangeliet för dem så att deras ögon öppnas vid brödsbrytelsen (del II), vilket leder till att de genast bryter upp för att dela med sig av det glada budskapet (del III). På samma sätt har biskopssynoden sökt lyssna till Guds folk genom olika kanaler för att skapa ett relevant diskussionsunderlag (Instrumentum Laboris), de har sedan under generalförsamlingens arbetsprocess lyssnat till den helige Andes ledning vart kyrkan ska rikta blicken och nu återstår arbetet för oss alla att förverkliga detta i kyrkans liv i de lokala sammanhangen.

Som en röd tråd genom hela slutdokumentet går en inkluderande, utåtriktad och enande ton. 

De marginaliserade ska erkännas sitt värde och sättas i centrum, vi har alla en oersättlig kallelse i Guds rike och vi behöver varandra på pilgrimsfärden. Mot polarisering, splittring och någras vinster på andras bekostnad ska kyrkan tala om en värld där alla får plats och kan bidra med sina gåvor, inte minst de unga.

Unga världen över lever under olika omständigheter och det är vanskligt att se dem som en homogen grupp med gemensamma intressen eller egenskaper.

De är personer kort och gott. Men något som dokumentet lyfterfram är att många unga går igenom en särskilt intensiv period av mer eller mindre fria livsval, där de väljer vilken typ av gemenskap de vill ingå i, hur de ska försörja sig och hur de tänker om sin existens ursprung och meningen med det liv de fått. Här är kyrkan kallad att erbjuda medvandrare som kan lyssna till de unga och ge vägledning utifrån kyrkans samlade troserfarenhet. Dessa medvandrare ska likt Filippos (jfr Apg 8:26-40) vara lyhördaför Andens ledning, inte skygga för ogästvänliga miljöer, vara redo att bygga relationer med nya människor och ställa frågor om ämnen som kanske annars inte skulle komma på tals. De ska alltså ställa sig i Guds och medmänniskans tjänst, och sen ha modet att ödmjukt stiga åt sidan.

Mer specifika kvaliteter hos en medvandrare är någon som är balanserad och inlyssnande, en person som hämtar styrka i bönen och som känner sina egna begränsningar och svagheter.

På så vis kan medvandraren undvika fördömande eller medhårsstrykande attityder och istället vara det stöd den unga behöver. Medvandraren ska också visa respekt för personens frihet och de val han eller hon gör och undvika osunda bindningar (jfr dokumentets punkt 102). För att utveckla dessa personliga kvaliteter och reflekterande förhållningssätt ska kyrkan erbjuda utbildning och kontinuerligt stöd åt medvandrarna. Någon som ger mycket åt andra behöver själv trygga strukturer omkring sig som ger omsorg och vägledning. Att slå följe med unga är ett viktigt uppdrag som kräver förberedelse, vishet och ett större kyrkligt nätverk som kan bekräfta och stärka medvandraren i sin kallelse att hjälpa de unga att lyssna till Guds röst och följa den. Ett av förslagen som framträder i dokumentet är gemensamma utbildningar för personer med olika funktioner inom kyrkan, som präster, ordensfolkoch lekpersoner med kyrkliga uppdrag.

Gemensamt för alla människor är kallelsen till helighet,

bekräftar synodfäderna, och talar om kyrkans mission, som ytterst syftar till en helad relation till Gud och gemenskap mellan alla människor. Slutdokumentet talar genomgående om en ”synodal kyrka”, en dynamisk rörelse där lekfolk och präster, män och kvinnor, unga och gamla vandrar, samtalar, ber och arbetar sida vid sida omslutna av Guds kärlek och trofasthet. Förhoppningsvis kan också vi gestalta denna vision i våra församlingar och i vårt stift.

Påve Franciskus kommer att ge sin kommentar på ämnet utifrån densynodala processen på Marie Bebådelsedag, 25 mars i år.

Elin Jönsson
Stiftsungdomskonsulent